Bildkälla: Bokförlaget Forum.
Författare: Agnés Lugand-Martin Originaltitel: Les gens heureux lisent et boivent du café Översättning: Anna Petronella Foultier Förlag: Bokförlaget Forum (2016) Antal sidor: 187 sidor Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack! Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON E-bok | Adlibris, Bokus, CDON
Dianes man och dotter har dött i en bilolycka. Hon bor ensam i lägenheten de delade i Paris och ägnar dagarna åt att dricka och röka. Hennes bokkafé Lyckliga människor läser och dricker kaffe står och förfaller. Bästa vännen Félix försöker få henne att börja leva igen. För att komma undan och få vara ifred så reser Diane till Irland. Ute på den irländska landsbygden hyr hon en stuga och får på köpet ett värdpar som gör sitt bästa för att få henne att känna sig välkommen. Detsamma kan nog inte sägas om Dianes granne, och deras brorson, som är den odrägligaste idiot som Diane haft oturen att möta. Men snart ser hon vad som döljer sig under det hårda skalet. Kanske finns där också nyckeln till hennes egen läkning.
Lyckliga människor läser och dricker kaffe är Agnés Lugand-Martins debutroman. En egenutgivningssuccé som ska bli film och en av vårens boksläpp som jag har varit mest nyfiken på.
Inledningsvis golvar Lyckliga människor läser och dricker kaffe mig med en beskrivning av sorg som verkligen känns i kroppen. Trots lite brister i gestaltningen känns Dianes hopplöshet och depression genom sidorna. Lugand-Martin får mig att ömma så för henne att allt jag önskar är att hon ska få må bättre och börja läka.
Det är därefter allting börjar gå utför. Lyckliga människor läser och dricker kaffe landar i ett stereotypernas Irland. Idel regn och vänlighet. Givetvis med en dos hett temperament. Än värre blir det när hon träffar sin granne. Antipatin är lika omedelbar som den är obegriplig. Därtill får jag nästan whiplash av hur Diane ena stunden försöker lappa till Edward för att i nästa söka tröst hos honom.
Lite bättre blir Lyckliga människor läser och dricker kaffe när de begraver stridsyxan och börjar närma sig varandra. Det är lika skönt som det är förutsägbart, för här återfinns lite av den känslan i början av boken. Fast istället för sorg så handlar det om att hela varandra, att våga ta steget vidare. Trots att det är väldigt mycket stereotyp kärleksroman över det hela så är det fint och mysigt. Men så kommer nästa vändning och landar i en misogyn skildring av ett ex som vägrar släppa taget.
Det är ofrånkomligt att jämföra två böcker som kommit ut under våren på samma förlag och som handlar om kvinnor som blivit lämnade ensamma kvar. Bill Cleggs Familjen jag hade byggde i ett visst mått på stereotyper, men det fanns ändå ett djup. I Lyckliga människor läser och dricker kaffe kastas läsaren vilt omkring i motstridiga, inte särskilt sammanhängande känslostormar.
Känslan som Lyckliga människor läser och dricker kaffe ger mig är att materialet skulle göra sig mycket bättre som film. Överlag känns det redan nästan som ett filmmanus. Det känns som klippt och skuret för Audrey Tautou som Diane och Guillame Canet som den dryge Edward, om jag fick önska skådespelare. Jag ser fram emot filmen.
Lyckliga människor läser och dricker kaffe har sina stunder men förfaller till endimensionella och trista stereotyper. Jag tror det här gör sig bättre som film.
Bara titeln har ju lockat mig något otroligt, men nu blir jag högst tveksam. Stereotyper är bland det värsta jag vet!
Se filmen istället, när den kommer. Historien kommer göra sig bra som film, som bok fungerar det inte riktigt.
Ja, eller nej, den här verkar innehålla mycket av precis det jag inte gillar. Irrationella människor göre sig icke besvär 🙂
Att det känns irrationellt är ju för att karaktärerna saknar djup, vilket känns som en redaktör kanske hade kunnat påpeka.
Har också läst och ska blogga den idag. Blev också lite besviken – titeln lovade något helt annat. Hade hoppats på så mycket mer.
Ja, jag med. Jag trodde det skulle vara en fin, sorglig bok. Istället blev det lite stereotyp kärleksroman över det hela.
Jag börjar närma mig slutet av boken nu, och hittills är jag helt enig med dig. Som film tror jag att den blir mycket bättre, just med Audrey Tautou i huvudrollen, och i de miljöerna tror jag att handlingen skulle upplevas mer vemodig och sorgsen, så som jag antar att det var tänkt med boken. I filmen gissar jag att de tonar ned Dianes i mitt tycke helt onödigt bitska kommentarer och inställning överlag och gör henne mer lågmäld. Av sorg kan man säkert bli otrevlig, men i det här fallet känns Dianes beteende obegripligt i många situationer. Boken är inte heller särskilt välskriven enligt min mening. Den får samma betyg av mig.
Jag tror den lider av att vara egenutgiven, faktiskt. När jag läser den känns det som om den har många drag av ett första utkast och skulle ha behövt ytterligare bearbetning för att nå ett visst djup.
Här är förresten min recension: https://justnujusthar.com/2016/05/10/recension-lyckliga-manniskor-laser-och-dricker-kaffe-av-agnes-martin-lugand/
Vi tyckte ganska lika 🙂
Underbar titel (undrar hur många som läser boken av den anledningen?), men suget försvann allt mer ju längre jag läste i din recension 🙂
Titeln är ju väldigt lockande, men kaféet spelar en sådan liten roll i boken. Böcker förekommer, men inte i den grad som jag skulle ha önskat.
Jag har också precis läst klart denna bok, och tyckte mycket om den. Jag tycker att bokens svängningar perfekt illustrerar hur det kan vara att leva mitt i den starkaste sorg. Man är inte en stabil människa då, vare sig till humör eller beteende etc. En romantiserad bild av sorg är inte vad denna berättelse ger – snarare en verklighetsbaserad version. Ingen sorg är den andra lik, och detta var Dianes sorg. Boken publicerades inledningsvis i Agnès egen regi, men fångades sedan upp av ett förlag. Så nog har den genomgått en granskning av en redaktör.
Vi får nog komma överens om att inte vara överens. Jag är ytterst medveten om att varje sorg är olik den andra och att sorg är något irrationellt, men jag upplever inte att det är särskilt trovärdigt gestaltat i denna roman. Med tanke på hur kvickt hon glömmer sin sorg när hon sveps upp i Edward skulle jag själv vilja påstå att den i visst mått är romantiserad.
Det andra är my bad, men jag gick på de uppgifter jag hade om att den var egenutgiven.
Faktiskt himla kul när en bok väcker många olika åsikter! 🙂
Det är ju inte så vanligt bokbloggsvärlden, så det är kul när det händer 🙂
Pingback: Månadsrapport: Maj 2016 - C.R.M. Nilsson
Pingback: Halvtid för Kaosutmaningen: Hur går det för er? - C.R.M. Nilsson
Pingback: Kaosutmaning 2016 - C.R.M. Nilsson