Mannen utan öde av Imre Kertész

Författare: Imre Kertész
Originaltitel: Sorstalanság
Översättare: Maria Ortman
Förlag: Norstedts (1998)
Antal sidor: 207 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris

När fjortonårige Györgys Köves är på väg till arbetet en morgon, stoppas bussen han befinner sig på och alla judar ombeds stiga av. Till en början verkar det enbart vara ett lustigt inslag i dagen. Tillsammans med tusentals andra judar placeras han på ett godståg. Men det är först när dörrarna slås upp och vakterna skriker åt dem som han börjar ana att något är fruktansvärt fel. Framme i lägret börjar han förstå en fruktansvärd sanning: dödslägren var inte påhittade lögner. Nu är han tvungen att kämpa för sin egen överlevnad.

I år har jag läst ovanligt mycket böcker som utspelar sig under eller kring Andra Världskriget. Den senaste är Mannen utan öde, som liksom de andra är mycket obehaglig. I den här skildras livet i ett koncentrationsläger med ett avskalat språk och ett avståndstagande tonfall, som om den unge berättaren bara ser händelserna inträffa. Det blir aldrig känslomässigt eller dramatiskt, utan rakt och sakligt. Som om det är det som krävs för berättarens överlevnad.

Mannen utan öde är en skildring av livet i koncentrationsläger som jag aldrig har läst förr. Den visar på hur det mänskliga sinnet trubbas av det hemska, att det är omöjligt att ta in, att det är möjligt att betrakta hemskheter utan större känslor. Ett koncentrationsläger är, som berättaren beskriver det, ett liv som består av ändlösa grå vardagar. Det kan vara tråkigt, det är möjligt att skratta och bygga vänskap, ibland kan det till och med vara vackert. Vardagen i lägret är det som Imre Kertész lägger krutet på.

Mannen utan öde ger också en bild av hur det kom sig att ingen protesterade. Hur poliserna och soldaterna agerade vänligt så att Györgys och hans kamrater anmälde sig som frivilliga för att åka till lägret, där de trodde att de skulle få arbete. Där möttes de av fångar, som de kände sig överlägsna mot, men genom en hastig och oväntad förvandling fann de att även de var fångar och att allt det hemsk var sant.

Men fortfarande är Györgys oförmögen att sluta vilja vinna sina fångvaktares gillande. Han anstränger sig till gränsen till döden för att han tycker sig se gillande i vaktens ögon. Ser han ut att vara besviken, tar det nästan knäcken på honom. Trots att de håller honom fången och utsätter honom för detta kan han inte riktigt sluta se upp till dem. Särskilt inte när han och övriga fångar blir allt sämre och sämre och de friska, välgödda männen helt plötsligt blir så oerhört vackra.

Mannen utan öde var en bok jag inte trodde skulle beröra mig först, det kändes inte så, men den kröp in i mig och kommer att dröja sig kvar länge.