Författare: Kathryn Stockett Originaltitel: The Help Översättare: Dorothee Sporrong Förlag: Forum (2010) Antal sidor: 478 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Det är sextiotal i den amerikanska södern. Aibileen har förlorat sin enda son, men uppfostrat sjutton vita barn. Den bästa vännen är Minny, en egensinnig hemhjälp som har svårt att få jobb efter att hennes tidigare arbetsgivares dotter spridit ut rykten om att hon är tjuv. De lever sina liv i skuggan av segregationen, men allting förändras när societsflickan Skeeter kommer hem. Hon drömmer om att bli journalist och tror att genombrottet kan vara att skriva om svarta hembiträdens liv. Innerst inne hoppas hon kanske få veta vad som hände med hemhjälpen som uppfostrade henne, som bara försvann medan Skeeter gick på college. Vad de sätter igång kommer få oanade konsekvenser.
Aibileens röst griper tag i mig från första sidan. Det finns så mycket sorg, över den döda sonen, över att de barn hon uppfostrar och älskar kommer vända sig emot henne; så mycket kärlek till dessa barn och den undertryckta ilskan mot att världen ser ut som den gör. Även Minny fängslar mig: en kvinna som aldrig har klarat att leva inom de snäva reglerna och som inte verkar ta någon skit, men som inte lämnar sin våldsamma man. I Niceville målar Kathryn Stockett två komplexa, intressanta karaktärsporträtt som känns otroligt levande.
Niceville för en också tillbaka till den här tiden, när det sjöd under ytan, när det blev allt klarare att något var tvunget att brista. Tydligt är det att Stockett växte upp under den här tiden. Det finns mycket som gör mig rosenrasande, som hur de här vita, ”vänliga” (nedlåtande) damerna inte såg någon motsättning i påstå att Aibileen var en del av familjen samtidigt som de byggde en separat toalett till henne eftersom svarta ”bar på sjukdomar”. Den här aningslösa, men så uppenbara, rasismen får blodet att koka.
Någonstans inombords önskar jag att jag kunde ge Niceville fem stjärnor, men det går bara inte. Den innehåller nämligen ett stort minus: Skeeter. Det finns nog tre anledningar till detta. Den första är att berättelser om afroamerikanska kvinnor sällan hjälps av att en vit kvinnas synvinkel läggs till. Den andra är att Skeeter känns som Stocketts alterego. Den tredje är att hon stjäl så mycket tid med sina banala problem och jag fastnar varje gång jag kommer till hennes del av storyn. Det är bara för mördande tråkigt. Enda saken jag läser med spänning gällande henne är när hon stångar sig blodig för att ta sig in på den journalistiska arbetsmarknaden. Behåll Skeeter som karaktär, för all del, men stryk att berätta ur hennes synvinkel. Snälla. Det är bara överflödigt.
Niceville är, trots det, en sjudundrande roman om rasism och kvinnor som försöker göra något åt det. Läs den!
Andra som har bloggat om Niceville
Bokberoende; Bokblomma; Bokföring enligt Monika; hyllan; Jag och böcker; Jennies boklista; Mitt i livet’s blogg; Schitzo-Cookie’s bokblogg; Tanja Dianovas bokblogg; TinaO
Nu var det ett tag sen jag läste den här, men vill minnas att jag kände ungefär likadant.
Skönt att inte vara ensam 🙂
Det var väldigt mycket att bli upprörd över i den här boken, kan inte fatta att detta inte var speciellt längesedan. Min favorit var Minny, jag gillade hennes bitska attityd 🙂
Det är obegripligt att det ligger så nära i tiden, och att det fortfarande pågår mot andra grupper och att barriärer fortfarande håller människor tillbaka.
Jag gillade dem båda skarpt, men mitt hjärta klappade lite extra för Aibileen 🙂
Är ”Niceville” den svenska titeln på en bok som i original heter ”The Help”?
Ja, det är det 🙂
Jag blev inte irriterad på Skeeter vad jag kan komma ihåg. Känns ändå rätt att en vit kvinna diskuterar de här ämnena i en vit kvinnas ögon. Blir ju lite snett om hon beskriver det ur en svart kvinnas ögon, den erfarenheten har hon ju inte.
Hur menar du nu? Det är ju tre huvudpersoners synvinklar, varav två är afroamerikaner. Skulle hon enbart ha skrivit ur Skeeters synvinkel, eftersom hon inte har Aibileens och Minnys erfarenheter? Hon diskuterar ju nämligen inte enbart frågan utifrån en vit kvinnas perspektiv, utan även utifrån dessa svarta kvinnors synvinkel. Om en enbart ska skriva utifrån sina erfarenheter så blir det ju väldigt begränsat för en författare. Får jag inte skriva ur en mans synvinkel för att jag inte har levt som man? Får jag inte skriva om heterosexuella personer för att jag inte är det?
Nej, snarare får vi vita personer vänja oss av vid att ALLT ska handla om oss och inse att frågor som vårt mindre fördelaktiga yttre och att vi ännu inte är gifta vid 30 års ålder inte är på samma nivå som att leva i en struktur där du anses vara en andra klassens medborgare.
Jag var inte så jätteförtjust i den här boken när jag läste den, men det är ändå en bok som jag tänker på ibland ändå. Och filmen gillade jag.
Jag ska se filmen någon gång 🙂 Vad var det som gjorde att du inte var så förtjust?
Tyckte om den här, och den har gett bestående intryck 🙂
Tror jag kommer minnas den här lång tid framöver 🙂 Jag tyckte riktigt bra om den.
Pingback: Månadsrapport: April 2015 - C.R.M. Nilsson
Pingback: Boktolva 2015 - C.R.M. Nilsson