Om att ha viljan, men att inte orka

I John Irvings I en människa finns en karaktär vid namn Nils Bormann. Han är norrman och har det inte helt lätt med det engelska språket alla gånger. Särskilt inte när han är trött. När han är trött blir ordföljden lite sisådär.

Om det är något jag har varit det senaste halvåret, så är det trött. Så trött att jag har landat i soffan och inte orkat göra något annat, redo att gå och lägga mig vid sextiden. Så trött att jag vissa dagar har gått och lagt mig klockan åtta på kvällen. Alltför trött för att komma ihåg det här med ordföljd, vad-det-där-ordet-jag-vill-använda-är eller annat skrivarrelaterat. Även om det inte behöver vara perfekt vid ett första utkast så vill jag, av begripliga skäl, att orden ska hamna i en ordning som gör att jag förstår meningen vid ett senare tillfälle.

Fastän jag vet att om jag sätter mig ned och skriver så kommer det inte att bli läsbart, så ligger det och gnager i bakhuvudet och ger mig dåligt samvete. Det där som skrivhandböckerna alltid säger: att du måste skriva varje dag för att lyckas bli författare. Men stämmer det, egentligen? Stephen King skriver varje dag. Jag tror inte att Anne Rice skriver varje dag. Nu har jag tappat namnet på författaren, men det var en kvinna som berättade att hon bara skrev på helgerna, därför att hon hade inte tid till annat.

Trots att jag tror att vad som fungerar för varje författare varierar, så har jag av någon anledning börjat känna skuld över att jag inte orkar skriva varje dag. Som om jag ljuger när jag säger att jag vill vara författare, trots att det har varit ett mål sedan jag var i elvaårsåldern. Det märks kanske bäst på bloggen när jag ursäktar mig över att jag inte har skrivit så mycket, istället för att lyfta fram vad jag har skrivit. Vad jag gillar med det. Vad jag har lärt mig. Sådant är betydligt mer värt än att känna någon imaginär skuld över att jag inte gör ”rätt”.

Det viktigaste är nog att få in regelbundenhet i skrivandet. Att göra det som fungerar bäst för en själv. Åtminstone hoppas jag att det är så det är.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i skrivande och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.