Författare: M. R. Carey Originaltitel: The Boy on the Bridge Översättare: Johanna Svartström Förlag: Ordfront (2017) Antal sidor: 392 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Det har gått ett decennium sedan katastrofen inträffade. När smittan spred sig som en löpeld och ödelade mänskligheten, förutom enstaka högborgar. Det enda som finns kvar därute är de andra. De hungriga. I ett sista desperat försök att hitta ett botemedel ger sig några överlevande forskare ut på en farlig resa. Som färdmedel har de Rosalind Franklin, ett bepansrat och beväpnat laboratorium på hjul. Med ombord är också femtonåriga Stephen Greavs, en pojke med autism och ovanligt hög intelligens. En dag gör de en chockerande upptäckt: en grupp barn som tycks vara hälften hungriga, hälften mänskliga. Kan upptäckten vara nyckeln till ett botemedel?
Medan jag läser Pojken på bron är det oundvikligt att jag jämför den med Flickan med gåvorna, en av 2016 års största läsupplevelser, och funderar på varför den kommer till korta. En del av det hela tror jag är att överraskningsmomentet saknas. Nu vet jag vad det är för slags monster och hur smittan sprids. En annan del är att M. R. Carey har försökt sig på att skapa ett större persongalleri i denna bok, vilket leder till en del platta karaktärer. Många av karaktärerna blir inte mer än stereotyper, vilket är lite trist. Därtill är början riktigt seg och inbjuder inte riktigt till läsning.
Men de karaktärer som blir mer än stereotyper, gör Pojken på bron minnesvärd. Först har vi Stephen, en hyperintelligent pojke som har oerhört svårt för mellanmänskliga relationer. Hur ofta får vi huvudpersoner som är funktionsvarianta? Hans relation med doktor Samrina Khan är rörande. Hennes öde är, förresten, ett av de mest ödeläggande i fiktionen, men jag skulle kunna skriva oerhört rasande om hur en kvinnas liv återigen anses mindre värt än ett ofött barns. Politiken som skildras i Pojken på bron utifrån Överstens öde, en karaktär som följt order och fått betala dyrt för det, sätter fingret på de fula sidorna hos mänskligheten. De bästa zombiehistorierna handlar inte så mycket om monstren, som om människan, och vad människan är beredd att göra för överlevnad. Där lyckas denna berättelse verkligen lyfta fram ett lysande dilemma.
Pojken på bron är kanske inte lika bra som sin föregångare, men när du väl kommit förbi startsträckan så är det en fröjd att läsa.
