Författare och illustratörer: Lars Lerin och Kerstin Högstrand
Förlag: Albert Bonniers förlag (2018)
Antal sidor: 329 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Till synes kan brevskrivandet verka vara en utdöende konst. Men Lars Lerin och Kerstin Högstrand bevisar att så inte är fallet. De har tidigare publicerat andra brevsamlingar, men Råskinn kom att bli den sista. Den kom ut 2018 och Kerstin Högstrand gick bort 2019. Här samlas de brev och bilder som de två vännerna skickade till varandra åren 2006-2009. Texterna är personliga, privata och öppna. Det är ett pågående samtal om det som utgör livet: högt och lågt, stora och små känslor, oron för sjukdomar och för framtiden, de älskade katterna och ensamheten när vänner går bort. Inte minst finns här Lars berättelse om kärleken till Junior, mannen som han lär känna under denna tid.
På bokrean 2022 fanns det två titlar av Lars Lerin att välja på. Titeln Råskinn lockade, så det blev den som slank med hem. Jag läste inte på alltför noga om boken och hade nog väntat mig något i stil med Naturlära, men det var inte riktigt det som väntade.
I Råskinn får man istället ta del av något som känns privat och ocensurerat. I själva verket är det nog varsamt och noggrant kurerat. Varje brev utvalt för att försöka säga något till läsaren. Breven blandar det höga med det låga, som sagt, och skriver mycket detaljerat om sjukdom och åldrande. Det är inte alltid brevskrivarna framstår i sympatisk dager, men det är en ytterst mänsklig inblick i de båda brevskrivarnas liv. Ibland glimrar det till av vackra betraktelser och formuleringar.
Det är ändock något som skaver med Råskinn. Det är bråkig läsning. Boken vill inte släppa in mig, eller om jag inte vill släppa in den. Släppa in de hudnära känslorna och den psykiska ohälsan i mig. Behandlingen av Junior får mig att skaka på huvudet. Fetischiseringen av hans dansarbakgrund, importen, bortlämnande när Lars Lerin inte orkar med honom. Det ger en annan, stökigare bild än den som man får i den kronologiskt senare Naturlära.
De bästa inslagen i Råskinn är förstås Lars Lerins akvareller. De får mig att stanna upp och betrakta dem ingående. Färgsättning, komposition, allt väcker känslor som mullrar inombords. Svårare har jag för Kerstin Högstrands bildkonst. Hennes estetik är av sådan natur att den inte tilltalar mig som publik.
Råskinn var inte riktigt vad jag hade förväntat mig och gjorde mig lite besviken, men det finns ändå något visst där som gör boken värd att läsa.
