Författare: Antonia Michaelis
Originaltitel: Der Märchenerzähler
Översättare: Sofia Lindelöf
Serie: Der Märchenerzähler, #1
Förlag: Opal (2013)
Antal sidor: 395 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Ingen känner riktigt Abel Tannatek. Det enda folk vet om honom är att han skolkar och förser folk med piller och gräs när de ska festa. Anna borde inte dras mot honom, men gör det ändå. Snart blir hon hopplöst förälskad i honom. Det finns en annan Abel också, den kille som tar hand om sin lillasyster, som berättar en saga som griper tag i Anna. Men gränserna mellan verklighet och fantasi flyter ihop. Kanske är den grymma sagan inte enbart en saga, utan också brutal verklighet? Kanske är Abel precis så farlig som alla påstår.
Antonia Michaelis Sagoberättaren var het under mina tidiga år som bloggare. Omslaget har dröjt sig kvar hos mig, men också de fina recensionerna den fick då. Kanske är det omslaget som har förvridit mina förväntningar på handlingen. Det är ett omslag som osar fantasy, i mina ögon, som fick mig att tro att detta var en medeltidsinspirerad fantasyberättelse med en sagoberättare på marknader.
Detta är helt fel. Sagoberättaren är socialrealism av den gråaste sort. Det är fattigdom och desperation, men också kärleken som driver en pojke till att fatta helt vansinniga val. Och flickan som förälskar sig i honom. Anna och Abel är var för sig två fint tecknade karaktärer, men tillsammans är de en smärre katastrof.
Vi måste nämligen sluta glorifiera dåliga förhållanden. I Sagoberättaren framstår Abel som trasig, så trasig att det ursäktar alla hans dåliga val. Det är inte okej att i ena stunden utbyta förtroenden och i nästa stund låtsas att personen inte finns. Oavsett hur trasig någon är, så är det aldrig förlåtligt att våldta den man påstår sig älska. Anna är knappt arton år. Hon kan inte förväntas vara den som ska lappa ihop alla Abels trasighet. Kontrasten mellan den här och hanteringen av Nicks och Charlies förhållande i Heartstopper Volume Four när Charlies psykiska hälsa blir dålig, kunde inte vara större. Kärlek kan inte fixa allt. Och vi måste sluta låtsas att den kan göra det.
Medan handlingen driver mig till vansinne, finns det något med Sagoberättaren som gör att jag inte kan lägga den ifrån mig. Det är det vackra språket, de fint tecknade karaktärerna och den magiska sagan, som gör att jag läser vidare trots att jag känner för att skrika mellan varven. Hur är det ens möjligt att fatta så många usla beslut?
Sagoberättaren var inte vad jag hade förväntat mig och även om det finns saker som gör att den inte är ett totalt bottennapp, kan jag inte påstå att jag är något större fan av handlingen.
