Regissör: Will Sharpe
Manusförfattare: Simon Stephenson och Will Sharpe
Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Claire Foy, Andrea Riseborough, Toby Jones
Produktionsår: 2021
Längd: 111 minuter
I denna film skildras den enastående sanna berättelsen om den excentriske brittiske konstnären Louis Wain, vars lekfulla och psykedeliska målningar bidrog till att öka kattens status som husdjur. Från sent 1800-tal till 1930-talet får man följa honom medan han försöker lösa livets ”elektriska” mysterier, och på kuppen få större förståelse för sitt eget liv och den djupa kärlek han och hustrun Emily Richardson hyser för varandra.
Benedict Cumberbatch är en av mina favoritskådespelare och har varit det sedan jag först såg Sherlock. När jag hörde talas om The Electrical Life of Louis Wain ville jag förstås genast se den. Därför var det oerhört glädjande när Netflix fick in filmen bland sitt utbud i september.
Det är Benedict Cumberbatch som gör filmen sevärd. Han är mycket bra som den kattälskande, excentriske illustratören vars bilder på katter med mänskligt beteende var mycket populära. Men själv kämpade han med både ekonomin och sin psykiska hälsa. Cumberbatch är skicklig på att porträttera intellektuella särlingar. Här har han satt sig in i schizofrenins sjukdomsbild och lyckas skildra den på ett enastående vis. Inklusive de frusna rörelser som ibland är karaktäristiska för sjukdomen.
Utöver hans briljanta skådespeleri, känns det som om något saknas i The Electrical Life of Louis Wain. Med Olivia Colman som berättarröst, känns det som om det hela vacklar på gränsen mellan dokumentär och dramafilm. Som om man inte har kunnat bestämma sig för vilket filmen är. Dessutom kunde filmen gott ha tagit ut svängarna lite. Inkorporerat mer av det psykedeliska som var inslag i Wains konstnärskap.
The Electrical Life of Louis Wain bjuder på en hel del skickligt skådespeleri, men det känns som om den kunde ha behövt bestämma sig vad för slags film det skulle vara.
