The Misfits: Marilyn Monroes och Clark Gables sista film

Bildkälla: Discshop.

Regissör: John Huston
Manus: Arthur Miller
Skådespelare: Marilyn Monroe, Clark Gable, Montgomery Clifft
Produktionsår: 1961
Längd: 124 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
DVD | Discshop

Roslyn Taber har just beviljats skilsmässa från sin man och försöker, sorgset, fira detta tillsammans med väninnan Isabelle. In i hennes liv kliver cowboyen Gay Layland, som kämpar mot tiden för att behålla sin oberoende och bortdöende livsstil.

Jag måste erkänna att det ligger ett visst mått av voyeuristiskt intresse bakom min vilja att se The Misfits, som blev Marilyn Monroes sista färdigställda film och även Clark Gables sista film. Berättelsen bakom filmen är välkänd: Arthur Miller skrev den som ett kärleksbrev till henne. Men hon uppfattade det inte som det och under inspelningen började det knaka alltmer i fogarna till deras äktenskap.

Märks detta eller är det bara vad jag läser in medan jag tittar på The Misfits? Jag kan förstå hur sårbar Monroe kände sig när hon skulle spela Roslyn Taber. Miller har verkligen blottat henne och gett karaktären hennes drag, som hennes oförmåga att memorera att repliker. Ett problem som Monroe konstant kämpade med under sin karriär. Även andra av Roslyns egenskaper är direkt tagna från Monroe.

Därtill upplever jag att det märks att Miller främst är dramatiker. The Misfits är teatralisk på ett sätt som känns mer lämpligt på scen. Att han sedan höll på att skriva om hela tiden under inspelningen märks i hur karaktärerna ständigt skiftar, som om han inte riktigt vet hur han ska förhålla sig till dem. Det underbara glädjepillret Isabelle (Thelma Ritter) skrivs ut utan att vi någonsin får veta vad som händer henne.

På många sätt är The Misfits bombastisk och överdriven, men samtidigt så, så fruktansvärt bra. Jag bryr mig inte så mycket om Millers försök att fånga en bortdöende del av det amerikanska livet, som han tycks vilja förmedla handlar om äkthet och att karlar är karlar, utan det är karaktärerna som jag grips tag i. Det är verkligen ett gäng missanpassade, sorgliga karaktärer som har samlats kring Roslyns ljuslåga och det är klart att det inte kommer gå bra. Alltingen kulminerar i en slutsekvens så grym att den gör mig illamående.

Monroes repliker är skrivna så att de blir överdrivna, hysteriska, emellanåt, men hon ger sitt allt i The Misfits. Hon glimrar och förmedlar en utsökt sårbarhet. Karlarna runt omkring henne gör också sitt. Men, med risk för att bli nedtrampad, så känns Clark Gable som en överskattad skådespelare. Han besitter i princip bara ett ansiktsuttryck.

Jag är lite kluven till The Misfits, som stundtals känns teatralisk och överdriven, men som i slutändan lämnar mig helt tagen.