Charlies änglar – Utan hämningar

Bildkälla: Discshop.
Originaltitel: Charlie’s Angels: Full Throttle
Regissör: McG
Manus: John August, Cormac Wibberley och Marianne Wibberley
Skådespelare: Cameron Diaz, Drew Barrymore, Lucy Liu
Produktionsår: 2003
Längd: 106 minuter

Titeln har utgått ur sortimentet.

Natalie, Dylan och Alex arbetar fortfarande för den mystiske Charlie. Nu har de fått ett nytt uppdrag: att finna två ringar som tillsammans innehåller en lista på alla som befinner sig i FBI:s vittnesskyddsprogram. Snart står det klart att det hela kan ha något att göra med Dylans förflutna. Och att förövaren kan vara någon som står Charlie nära.

Nyårsafton är inte min favorithögtid, utan skulle lika gärna kunna spendera den iklädd pyjamas och i soffan framför en film. Det blev inte pyjamas i år, men eftersom jag satt hundvakt gällde det att hålla firandet lugnt och stillsamt. Då blev det till att titta på Charlies änglar – Utan hämningar, som jag tydligen inte hade sett tidigare.

Charlies änglar – Utan hämningar är en helt klart överdriven och skruvad film, men jag tycker ändå att den är rolig. Det finns inte mycket substans i filmen och visst skruvar jag illa till mods på mig de stunder när tjejerna pressas ned i ”sexiga” kostymer utan något annat syfte än att det ska vara ”sexigt”, men eftersom filmen inte tycks ta sig själv på så stort allvar går det att leva med.

Det känns lite som om Charlies änglar – Utan hämningar driver med hela actiongenren. Slagsmålsscenerna är märkligt koreograferade. Tjejerna vrider och vänder på sig för att undkomma kulor och flygande motorcyklar, allt i slowmotion för att skapa ”bästa” effekt. Resultatet är en film som fångar uppmärksamheten för stunden, men som redan efter ett par timmar börjar glida ur minnet.

Bland slagfärdiga repliker och humoristiska scener döljer det sig en del krampaktiga försök till humor i Charlies änglar – Utan hämningar. Det blir krystade dialoger blandade med det som är roligt, vilket gör det hela till en ojämn film att förhålla sig till. På det hela är det här underhållning som kräver att du stänger av vissa delar av hjärnan och inte är alltför kritisk.

Charlies änglar – Utan hämningar är knappast något mästerverk, men en humoristisk film som fungerar att spendera en kväll med.

Selmas saga

Skapare: Per Simonsson och Stefan Roos
Skådespelare: Johan Ulveson, Ester Vuori, Leo Hellenius
Produktionsår: 2016
Antal avsnitt: 24
Längd: 360 minuter

Selma är åtta år när hyresvärden knackar på hemma hos familjen Traskvist och säger att om de inte betalar sin skuld så kommer de att vräkas. De har till julaftonsmorgon på sig att skramla ihop pengarna. Selma håller på att misströsta när hon av misstag snubblar över en presentation av forskaren Efraim von Trippelhatt, som tror att han har funnit vägen till tomtens rike och vill finansiera en expedition dit. Det sägs att tomten kan uppfylla ens innersta önskan. Vetenskapsakademin skrattar ut Efraim, men Selma får nytt hopp. Om hon kan hjälpa Efraim nå jultomtens rike kan hon få sin enda önskan uppfylld: att hennes familj får bo kvar i sitt hem.

När jag såg trailern för Selmas saga för första gången tänkte jag: ”äntligen en riktig julkalender!” Men när jag såg de första avsnitten blev jag inte övertygad. Det kändes förutsägbart och gjort sedan tidigare, så jag tappade bort julkalendern. Jag hittade den igen kring Lucia och föll som en fura.

Jag sugs snabbt in i Selmas saga. Trots ett visst mått av förutsägbarhet, så är det alltid lika spännande att sätta sig ned och se ett avsnitt. Kanske för att de ofta slutar med en rejäl cliffhanger. Magi varvas med humor och spänning. Ofta känns berättelsen välgenomtänkt och anpassat för formatet, men jag har lite invändningar mot de sista avsnitten. Det känns som om hur det ”borde” ha slutat kom några dagar för tidigt, vilket gjorde de två sista avsnitten till rena transportsträckor.

Att följa med hur karaktärerna utvecklas gör Selmas saga till en hjärtevärmande resa. Särskilt att se relationen mellan Selma och Efraim utvecklas och fördjupas får mig att sitta och le i soffan. Johan Ulveson gör en riktigt fin insats som den egocentriske, inledningsvis barnhatande forskaren som upptäcker att det finns annat som är viktigt än berömmelse.

Selmas saga är också en riktigt snygg produktion. Miljöerna är ofta fina, även om de i vissa sekvenser känns som målade kulisser, och kostymdesignen är genomtänkt. Effekterna är riktigt snygga. Det osar steampunk med vad som känns som influenser från Tim Burtons Kalle och chokladfabriken och en gnutta av Brad Silberlings Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Det hela känns väldigt lyckat.

Selmas saga innehåller alla ingredienser som en riktigt bra julkalender ska innehålla och känns som om en av de mest lyckade på flera år.

Mupparnas julsaga

Originaltitel: The Muppet Christmas Carol
Regissör: Brian Henson
Manus: Jerry Juhl
Skådespelare: Sven Wollter, Ulf Källvik, Anders Öjebo, Ulf Peder Johansson
Produktionsår: 1992
Längd: 84 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
DVD | Discshop

Mupparna sätter sin egen prägel på denna klassiska julsaga. Den store Gonzo ikläder sig rollen som Charles Dickens när denne berättar historien om Ebenezer Scrooge, en känslokall och snål gammal man som avskyr julen. Natten före juldagen dyker spöket efter hans affärskompanjon, Marley, upp med en varning om att det kommer gå illa för Scrooge om han fortsätter på den väg han har slagit in på. De svunna, nutida och framtida jularnas spöken besöker honom för att få honom att ändra sig.

Jag vet inte hur länge sedan det är jag sist såg Mupparnas julsaga. Jag har något vagt minne av att vi såg den i skolan när jag gick i mellanstadiet. Att det var någon form av tradition att vi gjorde det. Ändå förvånar det mig hur mycket som jag har lite halvt glömt och som får mig att skratta till av förtjusning.

Mupparnas julsaga är nämligen ren skär nostalgi för mig. Jag smälter inför mupparnas mer humoristiska tolkning av sagan med sina musikalnummer och Dickens och Rizzos små utbyten om handlingen. Skratten duggar tätt. Det är en underhållande film för både barn och vuxna, även om den kanske förlorar lite av sin kuslighet för den vuxne. Åtminstone var den inte lika kuslig som jag mindes det.

Mupparnas julsaga bjuder på snyggt foto och snyggt konstruerade miljöer. Mupparna själva smälter samman bra med de mänskliga skådespelarna och effekterna är med tidens mått mätta riktigt snygga. Michael Caine, vars röst dubbas av Sven Wollter, gör ett riktigt bra jobb som den kylige Scrooge och bjuder på en övertygande psykologisk förvandling genom berättelsens lopp.

Mupparnas julsaga bjuder på en humoristisk och varm tolkning av Charles Dickens klassiska berättelse.

Ben X är en obehaglig, men riktigt bra film

Bildkälla: Discshop.
Regissör: Nic Balthazar
Manus: Nic Balthazar
Skådespelare: Greg Timmermans, Marijke Pinoy, Laura Verlinden
Produktionsår: 2007
Längd: 93 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop

Ben är annorlunda. Han tar sin tillflykt till spelets värld och loggar många timmar på Archlord. Världen utanför är svår att förstå. Sociala regler och nyanser är förvirrande. Skoltimmarna på det tekniska gymnasium där han går är ett helvete. När mobbingen trappas upp alltmer orkar Ben inte längre. Det är dags att iscensätta sitt endgame. Men Scarlite, en spelare som han har genomfört många quests tillsammans med, tycker inte att det kan vara ett endgame utan en healer. Hon vill träffas.

Det jag tycker är kul med föreläsningar och kurser är att det ibland ger en chansen att komma i kontakt med böcker och filmer som en aldrig har hört talas om tidigare. Ben X är en sådan film. Det är en belgisk film som vi såg på en neuropsykiatrisk utbildning som jag gick genom mitt jobb. En film jag är glad över att jag inte har missat. Ben X är baserad på en novell, Nothing Was All He Said, som Nic Balthazar skrev efter att ha läst om en ung pojke med autism som begått självmord.

När det kommer till europeisk film tycker jag att de ofta är väldigt bra på att skildra en mörk sorts realism. Ben X är nog en av de mest intensiva och obehagliga filmer som jag har sett. Det är en oerhört realistisk skildring av mobbing som ger nästan en fysisk obehagskänsla. Ibland sänker jag blicken, kan inte riktigt titta, men hela tiden far blicken upp igen för att inte missa alltför mycket.

Insprängt i skildringen av Bens vardag finns intervjuer med föräldrar och lärare, vilket bara spär på obehagskänslan. Det står klart redan från början i Ben X att något fruktansvärt har hänt, men jag som tittare vet inte vad. Istället sitter jag som på nålar genom hela filmen för att få veta vad det som har hänt. Scener och foto används väldigt effektfullt för att bygga upp stämningen i filmen. Insprängt är bilder ur spelet som Ben spelar, som fungerar som ett sätt för honom att hantera verkligheten.

Ben X bjuder också på många riktigt fina skådespelarinsatser. Särskilt Greg Timmermans, som spelar Ben. Porträttet av en ung kille med Aspergers syndrom är så klockrent. Det märks att Timmermans verkligen har gått upp i rollen och gjort gedigna efterforskningar. Allt hanterat med respekt.

Ben X är intensiv och obehaglig, men så, så jävla bra.

La Cage aux Folles

Bildkälla: Östgötateatern.
Regissör: Mattias Carlsson
Manus: Harvey Fierstein och Jerry Herman
Ensemble: Richard Carlsohn, Pontus Plænge, Razmus Nyström, Martin Waerme, Sara Ollinen, Petra Nielsen
Uppsättningsår: 2016
Längd: 180 minuter

La Cage aux Folles är en av de många nattklubbar som finns på franska Rivieran. Klubbens stora stjärna är Zaza, bakom vilken döljer sig Albin. Hans make sedan många år, Georges, är klubbens föreståndare. När deras son Jean Michel kommer hem är det med den häpnadsväckande nyheten att han ska gifta sig. Men inte med vem som helst, utan med dottern till en ultrakonservativ politiker som har lovat att stänga alla dragklubbar. Det hela sätter familjebanden på prov.

Jag brukar försöka gå och se åtminstone en teateruppsättning varje år. Oftast blir det då den musikal som Östgötateatern sätter upp under hösten/vintern. I år var turen kommen till La Cage aux Folles. Jag gick in utan särskilda förväntningar och kom därifrån förstummad.

Det finns några saker som är utmärkande för Östgötateaterns musikaluppsättningar, som även är giltiga för La Cage aux Folles. Scenografin är förbländande snygg och miljöerna byts skickligt ut från scen till scen. Kostymdesignen bjuder på glitter och glamour som direkt för tankarna till nattklubbens värld. Koreografin är snygg och vältajmad. Skådespelarensemblen är skicklig.

Men det är något lite extra med La Cage aux Folles. Något som engagerar publiken lite utöver det vanliga, som om vi vore gäster på La Cage aux Folles och en del av dramat. Skratten flödar i början, men med känslan av att snart kommer det. Snart kommer det där ögonblicket när jag börjar gråta. Skådespelarna väcker karaktärerna till liv på ett sätt som gör att jag dras med, gråter med dem, blir förbannad. För mig som älskar att dras med i ett drama blir La Cage aux Folles den perfekta pjäsen.

I mångt och mycket beror det på Richard Carlsohn som Albin. Karaktären är välgenomtänkt och spelas så älskansvärd att betraktaren faller pladask för honom. Att Carlsohn sedan är en briljant sångare gör bara sitt till. Han äger i mångt och mycket scenen. Även Pontus Plænge gestaltar George mycket väl, som en person som är rapp i käften och slits mellan att göra vad hans barn vill och vad han egentligen vet är det rätta. Personkemin mellan dem är underbar. Det märks att de har roligt när de går till jobbet.

Om du har möjlighet, tycker jag att du ska boka biljetter till när La Cage aux Folles sätts upp i Linköping härnäst. Den får inte missas.

The Forbidden Kingdom

the forbidden kingdom
Bildkälla: Discshop.
Regissör: Rob Minkoff
Manus: John Fusco
Skådespelare: Jackie Chan, Jet Li, Collin Chou, Liu Yifei, Li Bingbing, Michael Angarano
Produktionsår: 2008
Längd: 104 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format (import)
Bluray | Discshop

Jason Tripitikas är ett fan av kungfufilmer. När hans favoritbutik rånas av ett gäng busar, ger ägaren honom en gyllene stav och säger åt honom att lämna tillbaka den till dess rätta ägare. Jason transporteras då tillbaka till ett historiskt Kina. Där slår han sig samman med några kampsportsmästare för att återlämna staven till Apkungen, lösa honom ur förbannelsen som har kastats över honom och besegra Jadekejsaren.

Jag minns när The Forbidden Kingdom kom och hur sugen jag var på att se den. Men så fick jag den i julklapp, såg den och blev gruvligt besviken. Nyligen gick den på tv och jag såg om den. Det gick inte så mycket bättre den här gången, så jag ska väl försöka artikulera vad det är som gör att jag inte riktigt faller för denna film.

Men vi kan väl börja med det positiva, eller vad säger ni? The Forbidden Kingdom har ett väldigt snyggt foto och slagsmålsscenerna är oftast snyggt koreograferade, som de brukar vara i den här typen av filmer. Miljöer och kostymer är förbländande snygga. Om en film gjordes av att det var en snygg produktion så skulle nog The Forbidden Kingdom få ett väldigt högt betyg, men nu krävs det ju lite mer.

The Forbidden Kingdom känns lite halvt som en parodi på kungfufilmer utan att själv fatta att det är en parodi. Istället tar den sig själv på rätt så stort allvar. Då blir det ännu mer pinsamt med de krystade dialogerna (många kräver en skämskudde) och taskiga skådespelarinsatser. De enda som egentligen inte är dåliga är Jackie Chan och Jet Li, men de får ju inte så mycket att göra annat än att spela stereotypiska roller. Jackie Chan får åter spela en full mästare, vilket han visserligen gör bra men känns gjort sedan tidigare.

Min favoritkaraktär är den Vita häxan, som spelas av Li Bingbing. Främst för att karaktärsdesignen är riktigt cool och för att hennes slagsmålsscener är de snyggaste. Samtidigt känns hon som en parodi på manshatande feminister, fast jag misstänker att de inte ser henne som en parodi utan tror på fullaste allvar att feminister är på det här viset.

The Forbidden Kingdom är en film som känns som en parodi som inte riktigt fattar att det är en parodi utan tar sig själv på blodigaste allvar.

Outlander, säsong 2

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare säsonger.

outlander
Bildkälla: Discshop.
Skapare: Ronald D. Moore
Skådespelare: Caitriona Balfe, Sam Heughan, Duncan Lacroix, Tobias Menzies
Produktionsår: 2015
Säsong: 2
Antal avsnitt: 13
Längd: 732 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Blu-Ray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Sist vi lämnade Jamie och Claire var de på väg till Frankrike för att försöka sätta stopp för Jakobitupproret. Nu är de på plats i Paris och måste försöka nästla sig in i sammansvärjningen och vinna den unge prinsens förtroende. Situationen kompliceras av intrigerna vid det franska hovet, nya fiender och att en gammal fiende oväntat dyker upp.

Jag upplever att andra säsongen av Outlander inleds på ett väldigt smart vis. Vi möts av en chockad Claire som vandrar runt i smutsiga sjuttonhundratalskläder, vilket står i bjärt kontrast med de bilar hon möter. På detta vis väcks intresset direkt för tittaren. Vad gör hon tillbaka i sin egen tid? Vad är det som har hänt? När vi sedan förs tillbaka till sjuttonhundratalet så ligger denna lilla gåta och gnager i bakhuvudet. (Eller, jag antar det, för den som inte har läst boken och vet hur det gick till.)

Visst kan en sakna Skottland, men samtidigt så blir produktionen lite särskilt snygg när de befinner sig i Paris. Kostymmakarna får riktigt ta ut svängarna när det gäller eleganta kläder. Miljöerna är fantastiskt återskapade. Fotot fortsätter att vara förbländande snyggt.

Trots att jag tycker mycket om Outlander, så har denna andra säsong tagit längre tid att ta sig igenom än den föregående. Varför? Jo, ett genomgående tempoproblem genom säsongen. Inte för att jag förstår varifrån det kommer eftersom den ligger så nära andra boken och jag inte upplevde den som det minsta seg, men vissa avsnitt är sega som sirap. De bara tuggar på utan att det känns som om de kommer någon vart.

Skådespelarinsatserna fortsätter att vara starka, även om jag upplever att Sam Heughan är något svagare i denna säsong. Kanske är det för att han inte får så mycket att göra. Detta är egentligen Claires säsong och Caitriona Balfe gör många fina insatser. Det finns vissa känslofyllda scener som är jobbiga att titta på och som rör mig till tårar.

Andra säsongen av Outlander bjuder på en riktigt snygg produktion, men ett genomgående tempoproblem gör att säsongen tar längre tid att ta sig igenom än den första.

betyg4

Andra säsonger

Outlander, säsong 1, volym 1 (recension)

Outlander, säsong 1, volym 2 (recension)

Outlander, säsong 2

Outlander, säsong 3

Outlander, säsong 4

The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore

the fantastic flying books of mr morris lessmore
Bildkälla: IMDB.
Regissör: William Joyce och Brandon Oldenburg
Manus: William Joyce
Produktionsår: 2011
Längd: 15 minuter

Finns på Youtube, mindre lagligt.

Morris Lessmore är en man som älskar böcker och det skrivna ordet. En dag drar en vildsint storm in över staden och sveper bort all färg, alla ord, i sin framfart. Kvar står stadsborna i en ödelagd grå värld. Mr Lessmore möter en kvinna, som svävar efter ett knippe böcker. En av böckerna frigör sig och när han följer efter den, kommer han till den plats där böckerna bor. Han viger sitt liv åt deras välbefinnande och med böckernas hjälp kan han även börja hela en stad.

I somras läste jag något så ovanligt som en bilderbok som är baserad på en film, istället för tvärtom. Men det tog oförklarligt lång tid för mig att se The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore med tanke på att denna lilla pärla till film bara är femton minuter lång. Men det är femton välspenderade minuter.

The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore är inspirerad av gamla tiders stumfilm, vilket märks i karaktärernas mimik. För att skapa filmen har de använt sig av olika tekniker, såsom datoranimation, miniatyrer och traditionella handtecknade bilder. Blandningen skapar ett intressant uttryck och gör det hela till en välgjord film, som visar att du egentligen inte behöver mer än femton minuter för att berätta en välkomponerad historia.

För den rymmer mycket, den gode The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore, inom sin korta rymd. Det går att se den som en allegori över det skrivna ordets helande förmåga. Det uppstår både humoristiska och spännande situationer genom filmens lopp, och jag sveps med i Mr Lessmores äventyr. Om det så är från att laga en bok till att försöka ta sig upp på morgonen för att utfodra böckerna. Framförallt så andas väl filmen, liksom bilderboken, kärlek till böcker och berättande.

Jag måste återvända till filmens uttryck. The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore använder färg som ett sätt att förmedla detaljer i handlingen. Efter att stormen har ödelagt staden är färgerna grå för att symbolisera människornas sorg och förtvivlan, vilket blir effektfullt. När de genom böckernas läkande kraft börjar återfå hoppet så återvänder färgerna. Inte dramatiskt, utan stillsamt och effektfullt.

The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore är verkligen en kärleksförklaring till böcker och det skrivna ordet. Den som vill se en verkligt bra film, som visar på genuint skicklig berättarkonst, bör se den.

betyg5

Insidan Ut är en riktig pärla

insidan-ut-framsida
Bildkälla: Discshop
Originaltitel: Inside Out
Regissör: Pete Docter och Ronnie Del Carmen
Manus: Pete Docter, Meg LeFauve och Josh Cooley
Skådespelare: Linda Olsson, Ulla Skoog, Ebba-Li Lachmann, Per Andersson, Björn Granath, Ulf Eklund
Produktionsår: 2015
Längd: 91 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Jenny är tio år gammal och har levt ett liv fyllt av glädje hittills. Men när pappans jobb för dem från småstadslivet i Minnesota till storstadsbruset i San Francisco förändras livet drastiskt. Precis som alla andra styrs Jenny av sina känslor: Glädje, Rädsla, Ilska, Avsky och Vemod. Känslorna har sin hemvist i Huvudkontoret, ett kontrollcentrum i hjärnan från vilket de hjälper Jenny med det dagliga livet. Jenny och hennes känslor får kämpa för att anpassa sig till en ny stad, ett nytt hus och en ny skola. Inte undra på att kaos utbryter i Huvudkontoret.

Jag har velat se Insidan ut sedan den hade biopremiär, då det har skrivits så himla mycket fint om den och själva idén fascinerar mig. Hur ofta får vi en hel film som handlar om känslor? Snarare känns känslor lite bortglömt, som om alla vet att de finns där men det ska inte talas högt om eller synas. Att vara känslig är ju nästan ett skällsord. Och hur ofta får unga tjejers känsloliv stå i centrum för en hel film?

Insidan ut är en mycket fin och tankeväckande film. Genom att känslorna får personifikationer kan komplicerade teman utforskas, såsom hur vårt minne fungerar och vilken funktion avsky kan fylla för att skydda oss. Alla känslor behövs, vilket även filmens karaktär blir varse under handlingens lopp. Vemod kan tyckas som en onödig känsla, men det är en känsla som krävs för att du ska kunna uppskatta glädje och ibland banar den även väg för glädje. Vemod är min favoritkaraktär i hela filmen.

Det är en berättelse om att växa upp. I Insidan ut får vi möta realiteten av att saker vi inte använder glömmer vi bort, även om det kostar. Alla kan säkert känna igen sig i känslan av att inte riktigt passa in, att vilja vara tillbaka någonstans där du gör det, och förstå den turbulens som Jenny genomgår under filmens lopp.

Allting är, som vanligt när det kommer till ett samarbete mellan Pixar och Disney, mycket skickligt animerat. Karaktärsdesignerna är gulliga och varierade. Färgval förstärker budskap under filmens lopp. Därtill innehåller Insidan ut skämt och roliga scener som passar såväl stora som små.

Insidan ut är en riktig pärla till film. Se den!

betyg4

Andra bloggare om Insidan ut

romeoandjuliet

Arkiv X, säsong 8

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare säsonger.

arkiv x säsong 8
Bildkälla: Discshop.
Skapare: Chris Carter
Skådespelare: David Duchovny, Gillian Andersson, Robert Patrick
Produktionsår: 2000-2001
Säsong: 8
Antal avsnitt: 21
Längd: 945 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
DVD | CDON, Discshop

Scully är fortfarande i chock efter det oväntade beskedet att hon är gravid och att Mulder är spårlöst försvunnen. En agent Doggett leder gruppen som har i uppdrag att hitta och arrestera Mulder. Samtidigt är det någon som systematiskt eliminerar alla dem som har blivit bortförda av utomjordingar.

Denna åttonde säsong av Arkiv X börjar väldigt svajigt. Så svajigt att jag knappt kan motivera mig själv till att fortsätta titta, även om jag ihärdigt envisas. John Doggett är en frustrerande ny karaktär, som jag inte kan bestämma mig för om jag gillar eller inte till att börja med. Han växer genom seriens lopp, även om jag aldrig riktigt gillar hans relation till Scully.

Mulders frånvaro är klart kännbar. Det fungerar inte riktigt när två skeptiker ska forma en utredande duo, särskilt inte när Scully förväntas iklädda sig rollen som den troende. Det blir bara ansträngt och klumpigt. Överlag har Scullys karaktär genomgått en märklig förändring i denna säsong. Det är som att hon har reducerats enbart till sin graviditet och att den har sugit ur hennes kompetens. Från att ha varit den som regelbundet räddade sin partner, behöver hon konstant räddning. Ett tag känns det som om ett avsnitt inte är komplett om inte Doggett får bära en medvetslös kvinna i sina armar.

Säsongens tre starkaste avsnitt är Invocation, där en försvunnen pojke återfinns efter tio år fast han inte har åldrats alls under denna tid; Redrum, där en man lever de senaste fem dagarna i sitt liv baklänges och upptäcker att han är anklagad för mord och The Gift, som för John Doggett och Skinner till en liten stad där Mulder utredde ett fall innan sitt försvinnande och som involverar indianska myter. I två mytologiavsnitt, This Is Not Happening och Deadalive, bjuder Gillian Anderson på riktigt starkt skådespeleri som gjorde mig berörd.

Annars är det ont om riktigt bra avsnitt i säsong 8. Några riktigt usla är Salvage, där en man sakta förvandlas till metall; Badlaa, där en indisk man har förmåga att ta över andras kroppar genom att kravla upp i analöppningar; samt Medusa, där en mystisk organism i tunnelbanan orsakar frätskador på sina offer. Överlag så finns det en känsla av ofärdighet över många av avsnitten. Inte det att sluten är öppna, som är ett signum för Arkiv X, utan som om författarna inte riktigt vet hur de ska knyta ihop säcken och allt faller platt.

Nej, jag blir riktigt besviken på denna åttonde säsong av Arkiv X. Nu drar jag mig nästan för att ge mig på den nionde…

betyg3