The Broke and the Bookish vill att vi ska berätta om de böcker vi ser fram emot 2013.
Som vanligt, utan inbördes, men ovanligt nog lite halvt kronologisk, ordning:
1. Dödsritten av Maggie Stiefvater är en bok jag ser mycket fram emot. Nu kommer det låta lite udda igen, men jag har alltid älskat bäckahästar i alla dess inkarnationer. Jag tror det är på grund av Gull Åkerbloms Johannesnatten. Då jag tyckte väldigt mycket om Frost av denne författare och Feber verkar bättre, så ser jag väldigt mycket fram mot den här.
2. Torka aldrig tårar utan handskar, 2. Sjukdomen av Jonas Gardell är även den given. Kärleken tog ju mig med storm, så jag har höga förväntningar på den här. Förväntningar som inte verkar helt omotiverade med tanke på vad som hände i TV-serien.
3. Fågelbarn av Christin Ljungqvist är den fristående uppföljaren till Kaninhjärta och hurra, den ska handla om min favoritkaraktär Hanna! Jag skrev redan i recensionen av Kaninhjärta att jag såg fram emot hennes nästa.
4. Ännu odöpt uppföljare till Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children av Ransom Riggs är också en bok jag ser fram emot. Men mina känslor är lite blandade inför den. Jag tyckte att konflikten på slutet var hafsig och ditslängd enbart för att skapa rum åt uppföljaren.
5. Fredrik Backman ska tydligen släppa nytt nästa år också. Titel har ännu inte släppts, vad jag kan hitta, men han är tydligen på förlagsmöten och skrämmer upp redaktörer angående den så det ser ut att bli av.
6. Torka aldrig tårar utan handskar, 3. Döden av Jonas Gardell är den avslutande delen som jag räknar med att knappt kunna läsa därför att jag kommer gråta så mycket.
7. En nyutgåva av Elefanten som gick upp i rök av Haruki Murakami kommer släppas till våren. Jag har inte läst den och den har varit svår att få tag på, så jag ser fram emot att den kommer.
8. Jag har inte läst Lauren Olivers Delirium eller Pandemonium, men det är något jag tänker åtgärda och då ser jag fram emot att den tredje och avslutande delen Requiem kommer i mars nästa år.
9. Min förhoppning är att den avslutande delen av Melissa Marrs Wicked Lovely-serie, Darkest Mercy, ska komma på svenska nästa år. Däremot kan jag inte hitta några uppgifter om att den skulle göra det, men jag tycker att det borde vara dags.
10. … och bingo är bara för de förlorade av Linda Belanner och Fredrik Persson är uppföljaren till Du kanske inte vet det, men Döden spelar faktiskt inte handboll. Jag var inte helt överförtjust i den föregående, men jag tycker ändå att den är läsvärd.
Jag lutar åt ”Min mormor hälsar och säger förlåt”.
Vi får se vad förlaget säger när vi har bråkat färdigt.
Det låter som om utomjordingarna inte föll i god jord, then 🙂 Det ska bli spännande att höra mer om boken när ni är bättre överens.
Där var några jag inte kände till 🙂
Du hade tagit upp några jag inte kände till 🙂 Jag tyckte det var svårt att hitta information stundtals.
Jag har inte läst Kaninhjärta än, men jag har den redan. Tänkte vika januari till skräck, så snälla, säg att Kaninhjärta är skräck.
PS: Jag kör efter wikipedias förklaring:
Skräcklitteratur är i stora drag litteratur som avser skrämma, oroa eller förskräcka läsarna.
Historiskt sett har orsaken till ”skräckupplevelsen” ofta grundats på något ont – eller, emellanåt, missppfattat – övernaturligt element som gör intrång i vardagen. Sedan 1960-talet har litteratur med ett morbit, kusligt, surrealistiskt eller mycket spännande eller skrämmande tema kallats ”skräck”. Skräcklitteratur överlappar ofta science fiction eller fantasy och alla tre genrerna kategoriseras ibland som fantastisk litteratur.
Som Christin, författaren, skriver här nedan så är det kanske inte just spökena som gör Kaninhjärta till skräck. Jag tror att Kaninhjärta går att klassificera som skräck, då det finns en ganska otäck psykologisk stämning som gör att det kryper i skinnet. Enligt Wikipedias definition så kan Kaninhjärta ses som skräck, ja.
Japp, skräck alltså 🙂
Monica: Kaninhjärta verkar falla under skräcktemat till viss del. Många upplever den som otäck. Sedan är det olika vad man tycker är skräck. Jag, exempelvis, är inte ett dugg rädd för spöken, eller mörka stigar i skogen. Är du?
Jag tyckte inte det var spökena som var läskiga. Det som var läskigt var Marys sinnestillstånd och hur vi hela tiden visste att det skulle gå illa. Det var det och den psykologiska hjälplöshet som Anne stod inför som gjorde att jag tyckte att Kaninhjärta var läskig.
Tack! Bra att veta 🙂