Originaltitel: Up
Regissör: Pete Docter och Bob Peterson
Manusförfattare: Bob Peterson, Ronnie del Carmen och Thomas McCarthy
Skådespelare: Sten Ljunggren, Elias Eiding Målar, Henrik Dorsin
Produktionsår: 2009
Längd: 87 minuter
Carl Fredricksen mötte Ellie redan som barn. De var båda stora beundrare av upptäckaren Charles Muntz och Ellie vill flytta sitt klubbhus till Paradisfallen. Men åren går och livet kommer emellan den där resan dit. Nu är Ellie borta och Carl ensam kvar. Han bestämmer sig för att uppfylla hennes önskan. Genom att fästa tusentals ballonger vid huset förvandlar han det till ett slags luftskepp. Med sig råkar han få pojkscouten Oskar. Efter många om och men, lyckas de nå Sydamerika. Men huset landar inte vid fallen, utan de tvingas försöka få med sig huset genom djungeln där de är med om sällsamma äventyr och möten…
Upp är en animerad långfilm från 2009 som har gjort sig känd för sin inledande sekvens. Det är en mycket känslomässig inledning. Mötet i barndomen, förälskelsen, livet de delar, det förkrossande ögonblicket när döden skiljer dem åt. Under knappt 10 minuter kastas tittaren mellan olika känslor och blir nästan lika förkrossad som Carl av att förlora Ellie. På många sätt påminner egentligen Fredrik Backmans En man som heter Ove om denna film. I grunden är de båda hjärtevärmande berättelser om griniga, gamla gubbar som lär sig leva igen och knyta an till andra människor.
Liksom de flesta andra Pixarfilmer, så är Upp skickligt animerad. Världen som målas upp är trovärdig utifrån de ramar som studion sätter upp för den. De klara färgerna och de udda varelser som döljer sig i den sydamerikanska djungeln lever upp på tv-skärmen. Den instrumentala musiken är mästerfullt skriven för att maximera stämningen.
Styrkan i Upp ligger i dess känslomässiga tyngd. I frågan kring brutna löften och försöka hålla de löften man lämnat en död människa, till den grad att man glömmer de levande. Själva äventyret och humorn skär sig mot detta, men är samtidigt begripligt. En ren berättelse om sorg och att gå vidare är inte riktigt Disneys melodi.
Och det är synd. För om man hade skalat bort lite av humorn och action och fokuserat på det känslomässiga, då hade Upp varit en riktig fullpoängare.
