Bildkälla: Discshop.
Regissör: Steve McQueen Manus: John Ridley Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Lupita Nyong’o, Michael Fassbender, Benedict Cumberbatch, Brad Pitt Produktionsår: 2013 Längd: 134 minuter Exempel på var den kan köpas i olika format Bluray | CDON, Discshop DVD | CDON, Discshop
Baserad på den sanna berättelsen om Solomon Northup. Han är en fri, välutbildad man och talangfull musiker. Tillsammans med fru och barn lever han ett stillsamt liv i Saratoga, New York. En dag kontaktas han av två män som har planer på att starta upp en cirkus och behöver någon som kan ackompanjera numren på fiol. Solomon tackar ja och följer med dem. Men när han efter en lyckad föreställning tar sig ett glas med männen tuppar han av. Han vaknar omtöcknad och kedjad i ett litet rum. Där ställs han inför den fasansfulla sanningen: han ska transporteras till Södern och säljas som slav.
Med tanke på hur länge jag velat och sugen jag har varit på att se 12 Years a Slave är det märkligt att den har förblivit osedd så länge. Kanske beror det på att det verkligen är en film som kräver rätt sinnesstämning. Framförallt ork.
12 Years a Slave är nämligen viktig. Och brutal. Det här är ingen skönmålning av slaveriet, utan en brutal skildring av det jävliga och vidriga i hur en grupp människor anser sig ha rätt att äga en annan och behandla dem därefter. Ägarna skymtar förbi: från Benedict Cumberbatch Ford, som i sammanhanget framstår som en ”bra” person utifrån kontexten bara för att han vill behandla människor något sånär drägligt, till den diaboliskt sadistiske Edwin Epps, övertygande porträtterad av Michael Fassbender. Det är en studie i människans allra värsta sidor och ett sant helvete på jorden.
Ändå måste jag erkänna att jag känner en vissa besvikelse efter att ha tittat på 12 Years a Slave. Det angelägna och fint skildrade ämnet till trots, så segar filmen ihop sig så att den riktigt sniglar sig fram. Om det beror på långa, ingående fotograferingar av naturbilder (som när vi får följa en larv som kryper på bomullen) eller de närgångna in zoomningarna på Chiwetel Eijiofors ansikte vete katten, eller att det egentligen händer så mycket. Men närbilderna ger Eijiofor en chans att briljera. Han lyckas förmedla misstron, skammen, nedbrytningen, till den grad att jag sitter och vrider på mig för att det känns för intimt att bevittna en mans fall till botten.
Det är inget fel på skådespelarinsatserna i 12 Years a Slave. I själva verket är det mästerligt. Eijiofor är oerhört stark i rollen som Solomon. Men kanske är det Lupita Nyong’o i birollen Patsey som stjäl showen för min del. Patsey är en kvinna som råkar hamna i sin ägares gunst med de konsekvenser som det för med sig. Det är brutalt, förnedrande, och så briljant spelat av Nyong’o att jag ryser.
12 Years a Slave innehåller flera riktigt fina skådespelarinsatser, men hade gott kunnat stramats åt så att tempot kommer upp en aning.
Såg den igår för första gången och håller med om att den var bitvis seg, men bitvis väldigt stark!
Hade de stramat åt lite tror jag att slutresultatet hade blivit ännu bättre, men som sagt: väldigt starkt bitvis.
Håller med om att den var lite väl lång..
Ja, hade den varit lite kortare kunde den kanske ha fått upp tempot lite.
Jag såg den för drygt ett år sedan och jag satte en fyra på den då. Underligt nog så minns jag knappt något av den nu.
Jag misstänker att det nog kommer vara så för mig också. Redan har den börjat blekna lite i mitt minne…
Pingback: Twelve Years a Slave av Solomon Northup - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson