1Q84 Andra boken

Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Haruki Murakami
Originaltitel: 1Q84
Förlag: Norstedts (2012)
Antal sidor: 400 sidor

Finns till exempel hos Adlibris eller Bokus.

Romanen Luftpuppan är en enorm succé, men kastar Tengos liv in i ett kaos. Två månar dyker upp på himmelen och Tengo börjar undra vad som är verklighet och vad som är berättelse. Aomame står inför flera svåra val som hon helst av allt vill slippa. En vän mördas brutalt och hon har ett uppdrag som kommer kräva mer av henne än något uppdrag tidigare gjort. Omedvetet börjar dock Aomame och Tengo närma sig varandra.

Redan i första kapitlet andas jag ut. Det här är en helt annan känsla än i första boken och det känns, för mig, mycket mer Murakami. Första boken kan i min upplevelse beskrivas som en enda lång startsträcka för att etablera Sakigake, little people och de märkliga händelser som sker. Här börjar förklaringarna komma, hur allting hänger ihop, och det börjar hända saker. Jag vet inte om det går att försvara att en 450 sidor lång bok skulle vara en startsträcka, men här och nu börjar 1Q84 bli riktigt bra, i min mening.

De litterära referenserna duggar tätt – Tjeckov, Alice i Underlandet, Orwell och mycket mer. En favorithändelse i boken är när Aomame och Tamaru diskuterar den pistolen han precis har gett Aomame – att om en pistol introduceras i berättelsen så måste den någon gång avfyras. Det bygger upp spänningen och ligger lite i bakhuvudet – ”när kommer pistolen att avfyras?”

Om den föregående boken var Bröstens Bok (någon gång när jag är riktigt uttråkad ska jag räkna antalet gånger ordet bröst förekom), så är detta De Underliga Liknelsernas Bok. Jag vet inte hur min reaktion är meningen att den ska vara till beskrivningar som – ”Tengos penis började göra sig till känna och vakna upp ur sin fridfulla sömn. Den gäspade, höjde huvudet och blev efter hand styvare.” – men jag har en känsla av att min min var rätt obetalbar en stund. Visst att liknelsen mellan oliver och Aomames bröstvårtor var knäpp i första boken, men jag tror nog att det här tar priset.

Aomame är numera den drivande kraften i historien. Det är hon som för handlingen framåt och som gör att vi börjar förstå vad detta 1Q84 är för något. Tengo, däremot, går mest runt och filosoferar. Och lagar mat i det oändliga. Med alldeles för långa, tråkiga beskrivningar om vad det är han gör. Skadar det att slänga in en beskrivning av dofter och textur? Matlagningen är mer än ”han skar upp x och lade y i grytan”.

Låt er inte skrämmas av att jag gnäller lite. Känslan när jag lägger ifrån mig boken är att nu, nu börjar det likna något.