Författare: Majgull Axelsson
Förlag: Rabén Prisma (1997)
Antal sidor: 424 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Desirée är ett av de barn med funktionsnedsättning som på 50-talet sattes på institution, men ett av de få som har överlevt ända in på 90-talet. Hon kan varken gå eller tala, men har andra förmågor. Genom dessa ska hon ta reda på vilken av systrarna som stal det liv som egentligen var avsett för henne. Dessa systrar vet inte om att hon finns. Men en dag får de ett varsitt brev som tvingar dem att minnas hur de en gång fick lämna det fosterhem som var deras enda trygghet. Läkaren Christina håller upp sina fingrar mot ljuset och undrar om det syns att någon en gång bröt dem med flit. Margareta sluter ögonen och minns hur hon som vilsen sjuttonåring inledde ett förhållande med en lärare. Och knarkaren Birgitta upprepar än en gång den fras hon har muttrat i hela sitt liv: ”Det är inte mitt fel!”
Aprilhäxan var Majgull Axelssons stora litterära genombrott och den vann även Augustpriset 1997. Mycket välförtjänt, tycker jag. En roman som suger tag i en, med sin samhällskritik och folkhemshistorik. Genom de olika karaktärerna får vi se det spår som folkhemmet satte i Sverige och såren det lämnade efter sig. Behandlingen av personer med funktionsnedsättningar är avskyvärd att läsa om och hade långtgående efterdyningar. Genom Desirées liv ser vi förändringar som vården genomgår, men framförallt maktlösheten och hur utlämnad hon är trots att hon inte vill vara det. Trots att hon är intelligent har folk svårt att se förbi det yttre skalet och dömer henne därefter.
Om hälften av boken fokuserar på Desirée, så fokuserar andra hälften av Aprilhäxan på hennes systrar. Tre olika kvinnor som bara har gemensamt att de en gång levde i samma fosterhem. Christina blev prudentlig och borgerlig, men har inte glömt sitt trasiga förflutna. Sin domderande mamma, tryggheten hon fann hos tant Ellen. Margareta är den som övergavs som bebis, som försöker vara till lags och hålla dem samman, men som är trasig av den relation hon hade med en lärare i tonåren och som hon börjar inse har påverkat hennes liv mer än hon trodde. Birgitta är dotter till en missbrukare och går i hennes fotspår, men är självömkande och anser att hon inte har något att göra med var hon har hamnat i livet. Att alla alltid har konspirerat mot henne. Axelsson målar föga sympatiska porträtt, men realistisk porträtt som gör att man lever sig in i karaktärerna.
Aprilhäxan är förtrollande läsning med sin samhällskritik och folkhemshistorik, fina karaktärsporträtt och det lilla övernaturliga inslaget som pricken över i:et.
Pingback: Månadsrapport: Augusti 2020 - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson