Regissör: Francis Ford Coppola
Manus: James V. Hart
Skådespelare: Gary Oldman, Winona Ryder, Keanu Reeves, Anthony Hopkins
Produktionsår: 1992
Längd: 128 minuter
Vlad Tepes drar ut i krig mot turkarna och segrar mycket mödosamt. Allt han vill efter slaget är att återvända till sin älskade Elisabetas armar. Men fienderna har skickat meddelande om att han har stupat i kriget. Förtvivlad störtar hon till sin död i floden. Från den stunden förbannar Vlad gud och blir den odödlige greve Dracula. Fyrahundra år senare vill han lämna Transsylvanien till förmån för London. Advokaten Jonathan Harker ska hjälpa honom införskaffa fastigheter. När Dracula råkar få se en bild Harkers fästmö Mina, inser han att hans älskade Elisabeta har reinkarnerats. Han försöker göra sig av med Harker och beger sig därför till London för att förena sig med sin älskade. I evigheters evighet.
Med tanke på att titeln är Bram Stoker’s Dracula så delar filmen bara vissa grunddrag med Bram Stokers verk. Filmen är ett teatraliskt, melodramatiskt verk med fantastiska kostymer och snyggt foto. Gary Oldman är mycket bra som den labile Dracula som letar efter reinkarnationen av sin förlorade kärlek i Winona Ryders Mina Harker. Skådespelarmässigt finns det flertalet stjärnor på plats, men alla kommer kanske inte till sin fulla rätt. Jag vet att Ryder är en skickligare skådespelerska än vad hon får uppvisa här. Keanu Reeves känns malplacerad i sin roll som Jonathan Harker och Anthony Hopkins Abraham van Helsing är ett kapitel för sig. Mer om honom om en liten stund.
Bram Stoker’s Dracula är en film som inte har åldrats helt med behag. Dels undrar jag lite över hur mycket tidelag man egentligen kan pressa in i en och samma film, dels avskyr jag behandlingen av de kvinnliga karaktärerna. Draculas brudar har ju aldrig blivit behandlade väl, men är väl en bara fotnot i denna berättelse. Värre är det med de två namngivna karaktärerna, Mina Harker och Lucy Westenra.
Aldrig har jag nog sett ett tydligare madonna/horakomplex som i behandlingen av dessa två karaktärer. Sadie Frosts Lucy är en frispråkig, självständig och relativt sexuellt frigjord kvinna. I den misogyna Abraham van Helsings ögon gör detta henne till ett villigt offer för Dracula, en djävulens hora. Detta trots att hon är livrädd och inte vet vad det är som händer med henne. Som straff för sina ”synder” ska hon brutalt dödas. Mina är mer ”oskuldsfull” och förtjänar därför räddning, även när hon faller under Draculas förtrollning.
Nej, Bram Stoker’s Dracula var inte riktigt min kopp av te, även om jag har haft svårt att sluta tänka på den sedan jag såg den.
