Daisy Jones & the Six av Taylor Jenkins Reid

Författare: Taylor Jenkins Reid
Originaltitel: Daisy Jones & The Six
Översättare: Rebecca Alsberg
Förlag: Bookmark förlag (2020)
Antal sidor: 381 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Daisy Jones & The Six syntes överallt under en period. Deras musik spelades på alla klubbar, de sålde ut arenor över hela världen och deras musik definierade en hel era. Så plötsligt, den 12 juli 1979, splittrades bandet utan att någon fick veta varför. Förrän nu. Detta är berättelsen om hur allt en gång började och de vilda nätterna som följde. Men bandmedlemmarna minns sanningen olika. Det enda som alla egentligen kan enas kring är att från den stunden då Daisy Jones barfota klev upp på scenen på the Whisky blev ingenting sig likt. Att skapa musik handlar sällan bara om musiken. Ibland kan det vara svårt att skilja skapandet från känslorna.

Med Daisy Jones & The Six har Taylor Jenkins Reid verkligen lyckats fånga stämningen av en tv-dokumentär kring kultförklarade band. Det är lätt att glömma bort att de här personerna inte finns på riktigt. Att bandet inte existerar. Istället sveps läsaren med i dramat kring bandmedlemmarnas personliga relationer och bakom kulisserna när stor musik skapas. Hemligheterna, drogerna, de svallande känslorna. Allt leder till en oemotståndlig mix som håller läsaren i ett järngrepp för att få veta vad det egentligen var som ledde till att bandet splittras.

En anledning till att Daisy Jones & The Six känns så realistisk är nog att Jenkins Reid, i likhet med hennes andra bok Evelyn Hugos sju äkta män, lånar ganska friskt från verkliga band. Jag är inte tillräckligt bevandrad i 70-talets musikhistoria för att kunna säga var hon har tagit sina influenser, även om många av anekdoter känns bekanta. En del av det stormiga kring bandets skapande av albumet Aurora liknar turbulensen som var kring när Fleetwood Mac skulle spela in sitt fantastiska album Rumours. Likaså delar Daisy Jones vissa drag med Stevie Nicks, även om hon troligen är en blandning av flera andra sångerskor. (Är jag den enda som hör Gold Dust Woman i den fiktiva låten Impossible Woman?)

Att skriva en bok i intervjuformat är inte det lättaste, men med Daisy Jones & The Six lyckas Jenkins Reid med bravur. Alla röster känns distinkta. Jag blir aldrig förvirrad, utan lotsas skickligt mellan de olika berättarrösterna. Det är också en skildring av minnets opålitlighet; hur två personer som varit med om samma sak kan minnas det helt olika.