Döden är bara början av Gunilla Jonsson och Michael Petersén

Författare: Gunilla Jonsson och Michael Petersén
Serie: Mauerfall, #1
Förlag: Fria Ligan (2018)
Antal sidor: 301 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Den svenska skulptören Amanda Serner har flyttat till Berlin och blivit en del av Muren-projektet. Inom ramen för det gjuter hon svarta betongsuggor och bygger ett gyllene stängsel beklätt med ikoner. Hennes morfar var en gång en del av projektet. Nu vadar han genom taggtråd i helvetet, desperat sökande efter ett sätt att komma undan sina skulder. Vad han är villig att göra för att undkomma sitt öde kommer inte skaka om bara Amandas liv, utan hela staden Berlin. En gyllene skalbagge klättrar upp mot taket i Hauptbahnhof. Och någonstans i den stora staden öppnar sig ett torg mellan grustäckta ruinberg.

Jag fick en introduktion till den mörka världen i rollspelet KULT via Anders Fagers roman För gudinnan. Nu romandebuterar upphovsmakarna bakom rollspelet med Döden är bara början, en roman som utspelar sig i KULT-världen. Läsaren förs med till ett Berlin där Illusionen är tunn, där vägarna in till Metropolis är lätta att finna för den som vill hitta dem. Jag tycker om den här uppblandningen mellan tid och rum, hur det historiska existerar samtidigt som det nutida, då det ger en unik världsuppbyggnad.

Konsten är central i Döden är bara början. Oavsett om det rör sig om fotografi eller skulptur, gatukonst eller tatuering. Det finns en hyllning till skönheten bland de grotesk skräckelementen. Eller kanske en skönhet i det groteska. För en karaktärs omänskliga förvandling till en hämndängel är både fasansfull och vacker, i den dubbeltydighet som finns i den här världen. Det mycket blodiga blandas med det mycket vackra.

Sedan är det en sådan självklarhet att alla, oavsett sexuell läggning, könstillhörighet eller etnicitet, får finnas till i Döden är bara början på lika villkor. När en människoskepnad kan dölja ett infernaliskt väsen som består av stål och klingor är det kanske inte läge att haka upp sig på någons sexualitet. Men om jag ska vara lite petig så blir persongalleriet fram emot slutet lite väl spretigt. Antalet ungdomar hade, till romanens fördel, kunnat kortats ned så att vi hade kunnat lära känna dem bättre. Nu blir det mer ”jaha, nu dog den här personen, som inte blev mer än ett namn på pappret, varför ska jag bry mig?”

Men annars bjuder Döden är bara början på en frisk fläkt i skräckvärlden. Då det är första delen i en serie ser jag mer än lovligt fram emot vad som kommer hända härnäst.