De levande döda av Gunilla Jonsson och Michael Petersén

Tillfällig bild.

Författare: Gunilla Jonsson och Michael Petersén
Serie: Mauerfall, #2
Förlag: Fria ligan (2020)
Antal sidor: 295 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack!

I källaren under ett ödehus vaknar tre ungdomar. De är nakna, utmärglade och ärrade när de trevande söker sig ut i ljuset. De stannar upp i ett fuktskadat kök. De känner varandra. De skulle måla bland ödevillorna på Wannseehalvön. Där slutar deras minnen. Där tar tomheten vid. På en parkbänk i Berlin hjälper Julia sin flickvän med ansökan till en konstutbildning. Minnet av bästa vännen Kim har bleknat, förvisat till en handskriven minneslapp på kylskåpet därhemma. När flickvännen Tamara pratar, hör Julia inte. En annan röst fyller hennes huvud, en död mans röst. Skulptören Amanda försöker börja ett nytt liv på Galleri XT. Hon har försökt flytta hem till Sverige, men Berlin vill inte släppa taget. Staden har något den vill säga. Den talar till henne genom flagnade målningar i övergivna hus. Den säger åt henne vad hon måste göra.

2018 var året då jag föll ned i det kaninhål som rollspelet KULT är. Jag har aldrig spelat det själv, men har fastnat för flertalet berättelser som utspelar sig i den här märkliga världen. Bland annat då första delen i den här serien, Döden är bara början, och jag har otåligt väntat på en uppföljare. Så när jag fick mejlet om att De levande döda skulle släppas kan jag ha pipit högt av förtjusning. Kanske.

Irriterande nog inser jag att mina minnen av föregående bok är suddiga. Det tar sin lilla stund innan jag kommer in i De levande döda, men sedan är jag obönhörligt fast och mina minnen av boken innan börjar vakna till liv. Ändå är det något oemotståndligt med inledningen: de tre nakna ungdomarna som vaknar upp, rädda, magra, ärrade. De märkliga ärren över deras strupar. Faktumet att ingen i deras liv har några minnen av dem. De har hamnat utanför verkligheten på ett märkligt vis.

Trots att den har mig i ett fast grepp genom hela läsningen och faktumet att jag sträckläser den andlöst under en lördag, har De levande döda något av den typiska mellanbokens skimmer över sig. Det känns som om författarna bygger upp inför en avslutande del, vilket gör att det kanske inte riktigt händer så mycket i den här som man skulle vilja. Istället läggs bitarna för en final där Illusionen kanske kommer att rämna.

De levande döda är kanske inte lika bra som sin föregångare, men det här världsbygget är både vackert och fasansfullt och jag älskar varje steg på vägen som det för mig.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

Döden är bara början (recension)

De levande döda

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på De levande döda av Gunilla Jonsson och Michael Petersén

  1. Pingback: Nytillskott i december 2020 - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson

  2. Pingback: Månadsrapport: December 2020 - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.