Fatta eld av Suzanne Collins

Denna recension kan innehålla spoilers från tidigare delar.

Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Suzanne Collins
Originaltitel: Catching Fire
Översättare: Lena Jonsson
Serie: Hungerspelen, #2
Förlag: Bonnier Carlsen (2012)
Antal sidor: 318 sidor (inbunden). Samlingsvolymen är 950 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Samlingsvolym, alla tre böcker | Adlibris, Bokus, CDON

Handling

Efter vinsten i Hungerspelen skulle allt vara över. Rikedomar skulle ösas över Distrikt 12 i allmänhet och Katniss familj i synnerhet, men allting är inte över. Huvudstaden är inte nöjd med hennes växande ryktbarhet. Prestationerna på arenan har gjutit mod i rebellstyrkorna och ju starkare upproret växer sig, desto större blir riskerna för Katniss och alla de hon älskar. Varje val hon gör får ödesdigra konsekvenser. Och det är då huvudstaden blottar sin slutgiltiga fälla…

Kommentarer

En av de vänner som har bearbetat mig hårdast att jag ska läsa trilogin, sade åt mig att första boken är bäst och att de andra två är betydligt svagare. Jag håller inte riktigt med henne, eftersom jag tycker bättre om Fatta eld än om Hungerspelen. Jag tror att det beror på att, även om boken är spännande från första sida, så blir det lite mer uppbyggnad innan vi kastas in i kaoset. Det blir mycket klarare varför Katniss är ett hot mot regimen, vilket kändes lite luddigt i föregående bok.

Hatten måste åka av för att Suzanne Collins har lyckats skapa en så pass vedervärdig regim att den fysiskt gör mig illamående. Spelen var illa nog, men för varje sak som avslöjas om regimen, desto mer illamående blir jag. Det är verkligen en mörk och dyster värld som hon har lyckats skapa.

Kärlekstriangeln når definitivt sitt bäst före datum i denna del av serien. Jag blir inte så lite irriterad av att slitas mellan Gale och Peeta stup i kvarten, särskilt med tanke på att jag inte föredrar någon över den andre, utan tycker om de båda lika mycket. Ytterligare saker som gör att kärlekstriangeln retar mig är det att det känns som om det ligger ett underliggande budskap om att kvinnor och män inte enbart kan vara vänner, utan de måste tända på varandra i hemlighet.

Med tanke på hur stort persongalleri som redan finns från föregående bok, kanske det borde kännas onödigt att introducera ytterligare ett tiotal karaktärer. Men även om jag stundtals har svårt att hålla isär alla, så måste jag erkänna att jag blir väldigt förtjust i alla tidigare vinnare från de tidigare spelen. Karaktärer som Mags, Finnick och Johanna livar definitivt upp och är definitivt bland de mest intressanta.

Fatta eld är minst lika spännande som första delen i serien, men jag tycker bättre om den än vad jag tyckte om den första. Det känns som om Collins verkligen har hittat tonen i berättelsen och nu ger sig tid till att utveckla den här världen. Spänningen finns som sagt där, men här finns även mer världsbyggnad. Detta är något som jag definitivt uppskattar.

Slutet är lite som att falla över en klippkant. Det går inte att hejda sig att börja på Revolt med en gång och jag är så glad att jag har valt att läsa dessa böcker när de alla har kommit ut. Jag skulle inte ha tålamod att vänta!

Fatta eld är, som sagt, minst lika spännande som sin föregångare och slutar på ett sådant sätt att det är omöjligt att inte vilja kasta sig över uppföljaren.

Andra böcker i serien

Hungerspelen (recension)

Fatta eld

Revolt (recension)