Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins

Omslagsbild Balladen om sångfåglar och ormar

Författare: Suzanne Collins
Originaltitel: The Ballad of Songbirds and Snakes
Översättare: Lena Jonsson
Serie: Hungerspelen, #0
Förlag: Bonnier Carlsen (2020)
Antal sidor: 552 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Coriolanus Snow är arton år och minns alltför väl det inbördeskrig som skakade Panem. Huvudstaden har ännu inte hämtat sig från stridigheterna. Denna morgon är det den tionde ”Slåttern”: ceremonin där två ungdomar från distrikten väljs ut för att strida i, och troligen slaktas, i Hungerspelen. Syftet med spelen är dels ett straff, dels att bygga upp en stark, trygg och lydande nation. Men få bryr sig om spelen. För att öka engagemanget bestämmer sig ledningen för att engagera Huvudstadens ungdomar som mentorer åt spelarna och ge dem i uppdrag att utveckla dem. Snow får i uppdrag att förbereda Lucy Gray, en flicka från distrikt 12 vars sång trollbinder publiken. Känslorna hon väcker hos honom är oväntade, samtidigt som hans känslor för Panem blir alltmer komplexa och fanatiska.

Balladen om sångfåglar och ormar utspelar sig långt innan de Hungerspel vi har lärt känna, innan de blev dyra, påkostade spektakel. Här är de förvånansvärt enkla, men brutala. Inledningsvis blir jag väldigt imponerad hur mycket Suzanne Collins har utvecklats som skribent. Det här är vassare, mognare skrivet än den ursprungliga trilogin. Dessvärre tror jag att den här boken gott hade kunnat kortas ned med ett hundratal sidor för att bibehålla spänningen. (En hel del av Lucy Grays sånger kunde gott ha uteslutits också.)

Huvudpersonen i Balladen om sångfåglar och ormar är den ökände president Snow, som ung pojke. Problemet med att välja honom som huvudperson är att det känns som om Collins verkar försöka väcka sympati för honom, vilket inte fungerar med tanke på allt vi vet han kommer att göra. Hans fattiga bakgrund ger en förklaringsgrund för hans senare agerande, men ingen ursäkt. Dock lyfter allt ett snäpp när Collins slutar försöka göra honom sympatisk, när vi får se alltmer av den man han kommer bli och de beslut som har lett honom dit.

Självklart är det inte en ungdomsbok utan ett visst inslag av romans. Men romansen i Balladen om sångfåglar och ormar gör mig illa till mods. Även om Snow i en begränsad ställning så har han betydligt mer makt än vad Lucy Gray har, och obalansen i deras förhållande stör mig.

Nu låter det kanske som om jag inte gillar Balladen om sångfåglar och ormar, men det gör jag. För mig var det en positiv överraskning och ett spännande verk som gav en fördjupad förståelse för hur Hungerspelen kom att uppstå.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra böcker i serien

Balladen om sångfåglar och ormar

Hungerspelen (recension)

Fatta eld (recension)

Revolt (recension)

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

1 svar på Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins

  1. Pingback: Månadsrapport: September 2020 - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.