Försoning: Jag är besviken

Betyg: ☆☆
Författare: Ian McEwan
Originaltitel: Atonement
Översättare: Maria Ekman
Förlag: Ordfront (2003)
Antal sidor: 423 sidor

Finns till exempel hos Adlibris eller Bokus. Finns även som pocket – Adlibris, Bokus eller CDON.

Handling

Briony är en väldigt naiv, fantasifull trettonåring som en dag råkar få se något som hon inte förstår: hennes syster Cecilia klär av sig sina kläder och dyker ned i trädgårdens fontän, mitt framför ögonen på deras barndomsvän Robbie Turner. Detta ögonblick formar de efterföljande händelserna. I slutet av denna dag kommer deras liv var oåterkalleligt förändrade och Briony begår en handling som hon kommer att få ägna hela sitt liv åt att försöka sona.

Kommentarer

När jag förra året såg filmen, grep den tag i mig och kittlade min fantasi. Det var en film som jag ville prata om. Dessvärre grep inte boken tag i mig på samma sätt. Lite av en besvikelse med tanke på att jag hade trott att detta skulle hamna bland sommarens bästa böcker.

Försoning är indelad i tre olika delar. Den första är även den längsta och den som får mig att vilja ge upp boken (hade jag haft en annan med mig under bilresan, hade jag säkert gjort det). Tempot sniglar sig förbi tack vare en mängd tungrodda beskrivningar. Det tar säkert hundra sidor för berättelsen att nå fram till den fatala middagen och säkert hundra sidor ägnas åt att behandla den.

Andra delen känns som om den är skriven av en helt annan person. Detta har en poäng som avslöjas senare, men det är som att andas in frisk luft att komma till den andra delen. Med tanke på att den utspelar sig i ett krigshärjat Frankrike, kändes det där lite udda att skriva. Tempot är annorlunda, flyter på bättre, och det händer saker. De tungrodda beskrivningarna har försvunnit och lämnat plats för mer integrerade beskrivningar som inte stannar upp hela händelseförloppet.

Jag fastnar varken för Cecilia eller för Robbie i boken, vilket gör mig besviken. Det var för att få ytterligare sidor till deras historia som jag främst ville få fördjupad. Cecilia tycker jag är ganska menlös och att vi bara får lära känna henne på ytan. Robbie upplever jag inte som det minsta sympatisk, utan som arrogant och ganska otrevlig.

Inte heller gillar jag hur Lola och Briony gestaltas. Jag har aldrig tyckt att Briony är ett monster, utan hon var en liten flicka som begick ett fruktansvärt misstag som hon försöker sona sedan. I boken tycker jag att de slår ned så fruktansvärt mot Briony, då inte bara Cecilia och Robbie utan själva berättaren. Därtill antyds det att flickor inte är pålitlig vittnen, vilket kändes väldigt obehagligt för mig.

Ännu mer obehagligt är det insinuanta sätt som Lola skildras. Det känns som om bara för att hon är en femtonåring som försöker vara världsvan så skiftas skulden från våldtäktsmannen till henne. Något som återkommer senare när hon skildras som vuxen.

Försoning inleds väldigt segt och hade jag haft en annan bok till hands skulle jag förmodligen ha gett upp. Ingen av de karaktärer som det är meningen att jag ska sympatisera med känns sympatiska, och det känns som de yngre flickorna demoniseras. Jag är besviken.