I museets dolda vrår av Kate Atkinson

i museets dolda vrår

Författare: Kate Atkinson
Originaltitel: Behind the Scenes at the Museum
Översättare: Lena Torndahl
Förlag: Forum (199)
Antal sidor: 322 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska enbart)
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

I museets dolda vrår är Kate Atkinsons debutroman och en sådan där bok som jag köpte på vinst eller förlust på Myrorna, utan att veta riktigt vad den handlade om. Sådant kan antingen bli väldigt bra eller fullständigt misslyckat.

Ruby Lennux börjar berätta om sitt liv redan från ögonblicket hon blir till, och från det ögonblicket tar hon oss på en tur genom nittonhundratalet som hon upplevde det i en dysfunktionell familj. Familjen är tyngd av hemligheter, och Ruby är beslutsam att lära sig mer om den och vad den döljer.

Det här är en bok som jag borde tycka om. Dels är jag svag för familjekrönikor, dels tycker jag om böcker där du sakta men säkert pusslar ihop sanningen om en större hemlighet. På pappret borde därför I museets dolda vrår vara en bok helt i min smak. I verkligheten, nej. Det tar emot under så gott som hela läsningen.

En del av det hela är karaktärerna. Persongalleriet i I museets dolda vrår är stort, så stort att jag önskar att jag hade tagit till papper och penna för att anteckna namn och hur de är släkt med varandra. Värst av allt är mormodern Nells alla syskon. Men bortsett på storleken på persongalleriet, så saknas det också en enda sympatisk karaktär bland dem alla. Det är inget krav att karaktärer ska vara sympatiska, men det måste finnas något som får mig att heja på dem. Efter alla deras självupptagenhet, otroheter, fåfänga och mödrar som skyller sin olycklighet på sina barn, är jag hjärtligt trött på dem alla.

Det är också en del av att jag har svårt för den: tiden som boken utspelar sig under femtiotalet. Kvinnorna förväntas vara husfruar och goda mödrar, och så många av dem värjer sig begripligt nog mot den här rollen. Men att de låter det gå ut över barnen, att det är barnen som får lida för att de själva är miserabla, det har jag svårt att tåla.

Kanske är jag så bittert besviken därför att det under en period verkade som om I museets dolda vrår är på väg och ta sig. På väg att bli riktigt bra. Det är mest Rubys kapitel som jag har tyckt illa om och de små fotnoterna om familjens historia som har fångat mitt intresse. Under en period höll de jämn kvalitet och jag blev fångad av att lista ut familjens hemligheter. Sedan blev fotnoterna kortare och kortare, jag listade ut hemligheterna, och så sjönk kvaliteten i Rubys kapitel på nytt. Jag var nära att ge upp boken då, men den var ju för boktolvan, så jag pinade på.

I museets dolda vrår borde ha varit en bok för mig, men det blev mest en besvikelse.

betyg2

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare.

Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till I museets dolda vrår av Kate Atkinson

  1. Lottens bokblogg skriver:

    Jag läste den här för många år sedan och som jag minns det så tyckte jag den var riktigt bra. Om minnet stämmer eller om jag skulle tycka det idag är ju osäkert 😉

  2. Pingback: Boktolva 2014 - C.R.M. Nilsson

  3. Pingback: Månadsrapport: Oktober 2014 - C.R.M. Nilsson

  4. Pingback: Kaosutmaningen 2.0 - C.R.M. Nilsson

  5. Pingback: I museets dolda vrår | Atkinson, Kate | Bokblomma

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *