Författare: Linda Norrman Skugge
Förlag: Norstedts (1996)
Antal sidor: 257 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Linda Skugge har länge varit en av Sveriges mest färgstarka kulturpersonligheter. Lika delar älskad och hatad. För många en stark feminist, för andra enbart en provokatör. Hon började skriva krönikor för Expressen när hon var tjugo år gammal. Lindas samlade innehåller de krönikor som hon skrev från sina tidigaste år som verksam, mellan 1993 och 1995.
Under mina tonår var jag ett stort fan av Linda Skugge. Jag har läst Det här är inte en bok fler gånger än vad som är hälsosamt. Hon var den som introducerade mig till feminismen. På senare år har jag läst hennes 45 – Morbus Addison. Jag har några andra böcker av henne som har stått och samlat damm, däribland Lindas samlade, som jag plötsligt blev sugen på att läsa.
Dessvärre är inte Lindas samlade något kärt återseende. Det är svårt att se varför den tjugoåriga Linda Skugge fick den plattform hon fick. Skrivsättet är fragmentariskt, som om hon bara skriver ned spontant vad hon tänker på i stunden. (Vilket förmodligen stämmer bra.) Åsikterna är enbart framlagda för att provocera. Hon provocerar bara för provokationens skull. Därmed öser hon ut hat över allt och alla.
Det är märkbart skriven av en ung person som inte alla gånger mår bra. I Lindas samlade finns hypokondrin som känns igen från andra verk och emetofobin. Hon kan kasta ur sig starka uttryck över allt och alla, men blir liten och sårad när någon reagerar på det hon säger. Då känner hon sig missförstådd.
När Linda Skugge publicerade sin första krönika i Expressen var jag två år gammal. Lindas samlade är ett virrvarr av popkulturella referenser till 90-talet, särskilt till indiekulturen. För den som bara var barnet då är det lätt att gå vilse i 90-talets populärkulturella referenser.
Lindas samlade var dessvärre inte den bästa bok som Linda Skugge har skrivit och den får vandra vidare till en annan läsare.
