Regissör: George Miller
Manus: Nick Lathouris
Skådespelare: Tom Hardy, Charlize Theron, Nicholas Hoult
Produktionsår: 2015
Längd: 121 minuter
I resterna av en värld som fallit samman, försöker Max Rockatansky överleva i en värld där bara de galnaste tycks överleva. Han hemsöks av sin död familj, samtidigt som han försöker undvika de folkgrupper som vill regera över det lilla som finns kvar. Till sist blir han dock tillfångatagen och hängs upp för att agera levande blodpåse till krigarpojken Nux. Samtidigt skickar ledaren av stammen Immortan Joe sin främsta krigare imperator Furiosa för att skaffa mer bränsle och ammunition. Hon har dock sin egna planer och flyr över öknen med sin stridslångtradare med fem av Joes avelsfruar gömda ombord. Galen av ilska, skickar Joe hela sin krigsmakt efter henne. Max får finna sig i att agera ornament, samt ambulerande blodflaska, i Nux bil. Sent omsider lyckas han ta sig loss och efter visst våldsamt trätande ansluter han sig till Furiosa. Hon vill återvända till sin födelseplats, den gröna världen, men resan dit går genom fiendeland och med Joe i hasorna blir det en kamp mot klockan.
Jag är ju inget större fan av actionfilmer, men jag gillar Tom Hardy och har bara hört gott om Mad Max – Fury Road. Så jag gjorde misstaget att ge den en chans. Filmen inleds i princip med en enda lång, utdragen actionsekvens där imperator Furiosa jagas genom öknen. På vägen förenas hon med Max, en osäker allians som knappt blir begriplig med tanke på att ingen av karaktärerna växlar ett ord. Farten är så hög att tittaren inte har en chans att få fatt i någon form av röd tråd, utan mest känner sig bedövad. Detta bättrar sig i andra halvan av filmen, även om intrigen förblir ihålig, kemin mellan karaktärerna ytligt och den snålt tilltagna dialogen tafflig.
Mad Max – Fury Road är ett svulstigt äventyr, som i högsta grad alltid befinner sig lite i överkant. Musiken är fantastisk och jag måste erkänna att jag gillar touchen med att immortan Joes armé har med sig en tjomme som spelar rockmusik på elgitarr, hängande i en sele framför ett av fordonen. Kostymdesignen och miljöerna är intressant väckta till liv. Det vimlar av eld och explosioner, och för den som gillar sådant får man nog sitt lystmäte. Någonstans under allt detta finns en feministisk vinkling med imperator Furiosas fritagning av immortan Joes avelskvinnor. Charlize Therons karaktär intar egentligen en klassisk manlig actionhjälteroll där hon är ute på ett räddningsuppdrag, samtidigt som hon letar efter en värld som hon har förlorat. Hon gör ett fint jobb.
Likaså är Tom Hardy bra i rollen som Max. Mad Max – Fury Road är ju sådan till naturen att det inte erbjuder mycket i form av skådespeleri, men Hardy lyckas förmedla mycket med grymtningar och skickliga ansiktsuttryck. Även Nicholas Hoult är bra i sin roll som krigarpojken Nux: bräcklig, manipulerad men ändå stark när det väl kommer till kritan.
Mad Max – Fury Road var inget för mig, men den som gillar svulstiga, galna actionfilmer med högt tempo gillar nog skarpt.
