Mullvaden

Mullvaden

Betyg: ☆☆☆☆
Författare: John le Carré
Förlag: Bonnierpocket (2011)
Antal sidor: 341 sidor

Köp den till exempel hos Adlibris eller Bokus.

Operation Testify… George Smiley vet inte vad det var, men det gick fruktansvärt snett och en agent skadades svårt. Smiley och hans chef tvingas ut ur Cirkusen (MI6), som prompt omorganiseras. Men det dröjer inte länge förrän Smiley i hemlighet värvas tillbaka för att hitta mullvaden som finns i Cirkusens toppskikt.

Mitt första intryck av boken var inte alltför bra på grund av det första stycket. Det är väldigt långt och jag är allergisk mot väldigt långa stycken, då jag tycker de är svåra att läsa. Dessutom radar det upp en mängd personer och bakgrundshistoria som gör att mitt huvud snurrar. I nästa stycke dock kommer Jim Prideaux in på scenen. Jag är på välbekant mark igen efter att ha sett filmen. Det tar dock inte lång tid för bokens Jim att charma mig, kärv och grov som han är.

Jag både älskar och hatar le Carrés språk. Hatet beror nog på översättningen och jag misstänker att det inte är helt lätt att översätta denna författare. Det känns som om han skriver på ett så brittiskt sätt att det blir svårt att efterlikna på andra språk. En annan sak som jag störde mig lite på var att han ofta använder adjektiv om karaktärer som motsägs av deras beteende. Till exempel såg beskrivs Jerry Westerby, en man som Smiley träffar för att få veta mer om Operation Testify av, med ordet ”blyg”. Detta blir lite lustigt eftersom dialogen frammanar bilden av en livlig extrovert som älskar människor.

Jag älskar språket för att det är så färgstarkt och helt plötsligt får mig att skratta till. Connie Sachs ”Toby, lyssna på mig ett ögonblick, din lilla ungerska giftblåsa” fick mig att fnittra förtjust. Ibland bet le Carré med vassa repliker, såsom det här stycket: ”Om Smiley mindes rätt var Bill aggressiv engelska pacifist det där året och ville ha den svenska lösningen, men utan svenskarna”. Det målar upp en rätt talande bild av vem Bill Haydon är, i mitt tycke.

Till skillnad i filmen så får alla karaktärer utrymme och jag glömmer således inte bort till exempel Bland eller blandar ihop honom med någon annan. Det får också en förklaring vem Mendel är, vilket jag inte visste när jag såg filmen. Jag höll på att undra över den lustiga karln med bina. Berättartempoet är något snabbare och återblickarna mycket smidigare. Istället för att Smiley bara skulle läsa rapporterna rakt upp och ned så dramatiserar han dem, vilket jag finner vara ett effektivt berättarknep.

Att jag nämner filmen i relation till boken beror på att jag inte tror att jag skulle tycka om boken så här mycket om jag inte tyckte om filmen. Dessutom så krävs boken snudd på för att du ska förstå filmen. Det blir lite som att ha en fuskkod.

Det är dock lite lustigt hur nästan alla de karaktärer jag tyckte om i filmen – Guillam, Irina och Ricki Tarr – var de jag brydde mig minst om i boken. Däremot blev jag mer fäst vid Jim Prideaux, vars ilska och plikttrogenhet var väldigt fascinerande, och Bill Haydon (jag gillade faktumet att han var öppet bisexuell i boken). Dimensionen av att de skulle ha varit älskare fick mig att tappa andan. När jag lade ned boken var mitt huvud tomt, bortsett från en enda sak:

Stackars Jim.

Stackars, stackars Jim.