Författare: Cecilia Davidsson
Illustratör: Cecilia Heikkilä
Förlag: Bonnier Carlsen (2019)
Antal sidor: 40 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Mumintrollen och draken är baserad på Tove Janssons novell Den sista draken i världen. Mumintrollet lyckas en sensommardag fånga en drake, den allra sista i världen. Han stänger in den i en glasburk och bestämmer sig för att den alltid skulle älska bara honom. Men draken är av sin egen bestämda åsikt. Om det inte vore för Snusmumriken skulle nog Mumintrollet ha fått sitt hjärta krossat den dagen.
Som barn älskade jag mumintrollen, men jag är inte säker på att jag har läst Tove Janssons böcker om dessa mysiga varelser. Därför håller jag utkik efter dem i bokreakataloger. Två gånger tror jag mig ha lyckats hitta dem, bara för att det ska vara bilderboksbearbetningar för yngre barn. Det skulle inte hända om Akademibokhandeln inte fortsatte med ofoget att lista Tove Jansson som författare, istället för Cecilia Davidsson.
För oavsett hur charmigt Cecilia Davidsson tolkar texten, eller hur söta Cecilia Heikkiläs illustrationer är, så väger det inte upp mot en enda sak: Mumintrollen och draken var inte det jag ville läsa. Det var inte det jag ville lägga pengar på. Och jag blir lika besviken och arg varje gång detta händer.
Mumintrollen och draken bär dock på ett fint budskap, som tål att diskuteras med barn. Har vi rätt att kräva kärlek av andra levande varelser? Kan vi behandla personer som vi påstår oss älska hur som helst? För det sätt som Mumintrollet behandlar draken, och hur han vill att draken ska älska honom och bara honom, är inte ett hälsosamt sätt att relatera till andra.
Jag kan egentligen inte bedöma Mumintrollen och draken på ett rättvist sätt. Jag känner mig bara lurad av att man kan lista Tove Jansson som författare när det är en bearbetning det rör sig om.
