Natten jag dog av Peter Erik Du Rietz

Författare: Peter Erik Du Rietz
Förlag: Hoi förlag (2015)
Antal sidor: 479 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack så mycket! 

Exempel på var den kan köpas i olika format
 Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Till ytan liknar Carl Cronhammer en vanlig göteborgare och ungkarl, därtill. Den enda som delar lägenheten med honom är hans två katter. Han tycker om att läsa och är duktig på dataspel. Men Carl är inte en vanlig göteborgare. Han är inte ens människa. Medlem av en art vars historia och ursprung har gått förlorade för dem själva, kallar de sig för vriker. Betydelsen av ordet har gått förlorat, men den definierar dem och tvingar dem obönhörligt att fortsätta sin blodiga jakt på det enda som kan släcka deras hunger: människor.

En av anledningarna till att Natten jag dog fångade min uppmärksamhet var jämförelsen med Anne Rice. Likheten finns klart där och det är tydligt att Peter Erik Du Rietz har varit influerad av henne. Vi får först möta Carl i nutid, därefter börjar han berätta om sitt förflutna, hur han kom att bli den han är. Han möter förstås äldre varelser av samma art som ska berätta sin historia för honom. Det följer således mönstret för Vampyrkrönikan på ett sätt som inte kan vara ett rent sammanträffande. Plus att Häxsabbaten känns som en ordentlig blinkning åt the Children of Satan (kommer inte ihåg vad de valde att översätta till på svenska, får bli det engelska originalet).

Och den som har följt den här bloggen under en längre tid förstår förstås att de här liknande dragen inte är något negativt i mina ögon. Jag är helt klart såld på konceptet. Det är också bara stommen för historien som är lik. Natten jag dog står helt klart på egna ben med den mytologi som Du Rietz har byggt upp kring ett helt nytt slags monster. Jag är fascinerad av vrikerna och vill läsa mer om dessa varelser. Plus att det känns som en tråd lämnades lite hängande, lite frestande fladdrande, på ett sätt som gör att det kanske, bara kanske, bäddar för en uppföljare. En uppföljare som jag mer än gärna läser.

Natten jag dog är stundtals mycket brutalt, om än att den, lyckligtvis, inte frossar i detaljer. De historiska miljöerna kommer verkligen till liv. Kanske att Du Rietz har varit för ivrig att få in all sin research i Natten jag dog på ett sätt som stoppar upp handlingen. Oftast är det dock mycket fartfyllt och spännande på ett sätt som gör att jag knappt kan lägga boken ifrån mig. Och jag måste verkligen säga att slutet blev mer än effektfullt. (Nej, jag vägrade inte alls att titta upp på fönstret precis bakom mig när det kliade i nacken som om någon iakttog mig.)

Natten jag dog är ett brutalt, mörkt äventyr där monster får vara monster och som får mig att sträckläsa av spänning. En uppföljare vore mer än välkommen.