Författare: Sarah Perry
Originaltitel: The Essex Serpent
Översättare: Eva Johansson
Förlag: Bonnier Pocket (2018)
Antal sidor: 426 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Cora Seaborne gifte sig ungt, men olyckligt. Nu har hon blivit änka och omvärlden förväntar sig att hon ska snöra åt korsetten, klä sig i svart och dra sig tillbaka från sällskapslivet. Rollen som societetsfru har aldrig riktigt passat den kunskapstörstande och egensinniga Cora. Istället bestämmer hon sig för att lämna London för landsbygden i Essex, tillsammans med sin socialistiskt orienterade väninna Martha och sin mycket speciella son Francis. I närheten ligger staden Colchester, där det går rykten om ett mystiskt havsodjur som skapat masshysteri hos lokalbefolkningen. Coras teori är att det rör sig om en oupptäckt art som hon är fast besluten att hitta och klassificera. Hon finner en oväntad vän och intellektuell jämlike i traktens präst William Ransome. Tillsammans söker de svaret på gåtan, samtidigt som Will och Cora oundvikligen dras till varandra.
Ormen i Essex är en karaktärsdriven bok. Mångt och mycket att jag tycker så mycket om den att göra har med karaktärerna att göra: Cora, som vägrar finna sig i att begränsas i den roll omgivningen tycker passa henne; hennes vän läkaren; prästen William; hans fru Stella; etcetera. Tillsammans med Sarah Perrys trevliga sätt att skriva får jag en mysig stund med ett gäng sympatiska karaktärer. Det finns en underbar kontrast mellan tidsandans tro på framsteg och vetenskap, till den vidskeplighet som griper tag i befolkningen i den lilla staden Colchester.
Berättarstilen i Ormen i Essex följer den gotiska berättartraditionen som växte fram under 1800-talet. Även om det inte är någon tvekan om att det är en historisk roman som utspelar sig i det förflutna, så är den full av blinkningar till den berättartraditionen vilket tillför ytterligare en dimension till Cora och hennes vänner.
Dessvärre känns det som om Ormen i Essex egentligen inte handlar om något. Karaktärerna är, som sagt, underbara, men vad är det egentligen de strävar emot? Vad var poängen med boken när den är klar? Jag kan inte riktigt sätta fingret på det när jag slår igen boken efter sista sidan. Nog för att jag har njutit av läsningen, men det känns som om jag bara har vaggats med tillsammans med karaktärerna och deras känslor.
Ormen i Essex är ändå en underbar berättelse i den gotiska berättartraditionen, även om det är svårt att upptäcka vad den egentligen handlade om i efterhand. Men det är en bok jag sveptes med i och som jag tycker är värd att läsas.
