Regissör: Christian Duguay
Manus: Guillame Canet
Skådespelare: Guillame Canet, Marina Hands, Daniel Auteuil, Lou de Laâge
Produktionsår: 2013
Längd: 130 minuter
Exempel på var den kan köpas i olika format
DVD | CDON, Discshop, Ginza
Pierre Durand har ett bra jobb på en framgångsrik advokatbyrå, men säger upp sig för att satsa på karriären som hoppryttare. På så sätt förs han samman med hästen Jappeloup. En häst som är lite för liten, lite för impulsiv, lite för envis. Inte riktigt stjärnhästmaterial. Men skenet kan bedra, därför att om det är något som Jappeloup kan så är det att hoppa. Pierre och Jappeloup formar ett band som kommer att föra dem ända till toppen, till OS i Los Angeles…
Min mamma fick Jappeloup av min syster i julklapp, och vi slog oss alla ned en fredagskväll för att se på den. Jag är före detta hästtjej, min familj rider fortfarande, så en av anledningarna till att filmen var intressant var att Jappeloup var en korsning travare/fullblod. Travare är väldigt nedvärderade inom hästvärlden så min förväntning innan filmen var att fokus skulle ligga på hur osannolik Jappeloup tycks vara som hopphäst på den här nivån.
Istället blir det nästan fokus på hur osannolik Durand är som ryttare. Jappeloup är den de vill ha med i franska landslaget, enda anledningen att Durand får vara med är att han äger hästen. Durand ger ett arrogant, omoget och egoistiskt intryck i Guillame Canets tolkning. Egot är ömtåligt och varje motgång slungar honom ned i en avgrund av osäkerhet. Det ständiga ältandet gör att Durand lätt går en på nerverna.
Även om Durand alla gånger inte framstår som sympatisk, så går det ändå inte att låta bli att heja på honom och Jappeloup. Liksom många andra sportfilmer skapar Jappeloup en känsla av att de är underdogs på ett väldigt betvingande sätt, som gör att jag som tittare ivrigt hoppas se dem att lyckas.
Spänningen bara ökar genom kameratekniken som används genom filmen. Kameror fästs under hästens mage och filmar underifrån, tempot saktar ner när Jappeloup seglar över hinder, närbilder på bommar som darrar i sina hållare… Ibland blir det så spännande att jag biter på naglarna. Filmen lämnar efter sig en varm och tillfredsställande känsla i kroppen.
Tyvärr upplever jag att Jappeloup blir lite ryckig. I första halvan går det väldigt fort fram: det går flera år, gör avstamp hit och dit i tiden, så att det blir lite hattigt. I andra halvan drar det ut fram till OS, men behåller det lite ryckiga i att vi ser vad som tycks vara enskilda scener i ett liv istället för en sammanhängande berättelse.
Jappeloup är en småmysig, snyggt filmad hästfilm som stundtals blir väldigt spännande.
Denna tisdag har inneburit att jag har flängt runt en hel del på föreläsningar som handlat om Förintelsen, sedan hem igen och gå ut med hunden, och ta itu med studierna. Då känns det kanske passande att veckans 
