Pion av Pearl S. Buck

Betyg: ☆☆☆
Författare: Pearl S. Buck
Originaltitel: Peony
Översättare: Birgitta Hammar och Vanja Lantz
Förlag: Albert Bonnier (1978)
Antal sidor: 292 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus

Handling

Så länge som hon kan minnas har Pion varit en del av familjen Ezras hushåll. Hon är slavinna, men faktumet att hon har vuxit upp tillsammans med sonen i hushållet gör henne till något mer än en tjänare, men mindre än en dotter. När hon växer upp, blir hon allt vackrare och alltmer förälskad i sina ägares son. Men traditionen förbjuder dem att gifta sig. Och madame Ezra skulle hellre se att David, sonen, gifter sig med en ung judisk kvinna…

Kommentarer

Under ett par års tid nu har jag tänkt att jag ska göra bekantskap med Pearl S. Buck, som fick Nobelpriset i litteratur 1938. Pion är min första bekantskap med henne och jag lärde mig även något nytt: under en lång tidsperiod fanns det i Kaifeng judiska bosättare. Det är en del av kinesisk historia som jag aldrig tidigare har hört talas om och det bäddade för spännande läsning, även om det idag troligen är mer känt om den judiska befolkningen i Kaifeng än vad det var när Buck skrev sin bok 1948.

I hjärtat av boken, den underliggande konflikten, finns frågor rörande assimilation eller att behålla sina egna kulturella värderingar. Båda sidor representeras av föräldrarna i hushållet: Ezra, vars egen mor var kinesiska och som känner sig mer hemma med kinesisk kultur än judisk, och madame Ezra, som är stolt över att komma från en oavbruten judisk linje och som är djupt religiös. Spelpjäsen blir deras son David, som både dras till sin mors judiska tro och är avskräckt för dem. Hoppet om att vinna kan bara nås om David äktar judinnan Lea eller dottern till en rik, kinesisk affärsman.

Som om det inte vore komplicerat nog att slitas mellan sina föräldrars förväntningar, så finns det även en tredje spelare på brädet: titelkaraktären Pion. Vad som motiverar henne är troligtvis kärleken till David, men vad hon hoppas att uppnå står oklart för mig. Stundtals har jag svårt att förstå varför hon handlar som hon gör.

Karaktärerna är oftast mycket sympatiska. Inklusive madame Ezra, som jag skulle klassa som antagonisten i berättelsen. Problemet med dem är nog att de alla är alltför goda för att kännas riktigt verkliga. Det florerar även mycket stereotyper i texten: de glada, toleranta kineserna och de sorgsna, fundamentalistiska judarna. Ingen av karaktärerna blir särskilt djup, vilket gör att det tragiska i berättelsen inte riktigt berör.

Buck har ett trevligt sätt att skriva, som jag tyckte var väldigt lätt att ta till mig. Målande beskrivningar får det att kännas som om jag är på plats i Kaifeng. Utseendemässigt är karaktärerna väldigt klara, även om deras motiv inte alltid är lika klara. Vad som händer ibland är att det blir lite mycket beskrivningar och ibland är de väldigt upprepande.

På det hela upplever jag dock Pion som en trevlig bok vars uppehållande kring tankar om assimilation troligen gör den aktuell än idag. Jag kommer absolut läsa mer av Buck.