Å ena sidan är jag ”yay! Tematrio är tillbaka”, å andra sidan är jag mör i skallen och önskar att Lyran hade valt ett litet lättare tema. Så här skriver hon nämligen: Adela, Heidi, Lilian, Lilly, Kevin, Roy, Alma, Hulda, Anita, Annette, Tord, Turid, Dagny och Helny har namnsdagar de kommande 7 dagarna. Den här veckans tema är att berätta om romaner, filmer eller TV-serier som handlar om eller är skrivna av författare med någon av dessa namn.
We Need to Talk About Kevin av Lionel Shriver var en av de bästa böckerna jag läste förra året. Eva Khatchadourian skriver brev till sin make om deras son: Kevin, ett underligt barn som genom uppväxten präglats av märkliga raserianfall och illvilliga gärningar. Nu har han gjort något verkligt hemskt. Filmatiseringen är ruggigt bra också.
Dash och Lilys utmaningsbok av Rachel Cohn och David Levithan ger den perfekta julstämningen. Dash snubblar över en röd anteckningsbok i sin favoritbokhandel och den innehåller utmaningar, författade av Lily. I ett vintrigt New York utbyter de utmaningar och närmar sig sakta varandra. I oktober kommer det även en uppföljare som jag vill läsa till jul.
The Paying Guests av Sarah Waters börjar bedrägligt stillsamt, men utvecklar sig till ett nervkittlande relationsdrama. Frances och hennes mor tvingas ta emot hyresgäster och paret Barber. Mellan Frances och Lillian (mrs Barber) uppstår en vänskap som sakta övergår i attraktion, men deras relation får oanade och hemska konsekvenser som ställer dem inför moraliska dilemman.
Vi måste prata om Kevin finns i min trio också trots att jag ännu inte läst igenom den.
Den är riktigt bra 🙂
jag har svårt för namn – även i verkliga livet 🙂
Jag har lätt för namn om jag träffar folk i verkliga livet. Däremot är jag värdelös på namn när folk presenterar sig i telefon. Det är verkligen hopplöst för mig att komma ihåg.
Kevin-boken verkar intressant, borde nog ta och läsa den.
Den är varmt rekommenderad 🙂
The Paying Guests, det borde vara den som heter Hyresgästerna på svenska väl? Den har jag haft på min önskelista länge nu 🙂
Det är densamma 🙂
När det Kevin är jag lite kritisk till att den ”bara” ger en individuell/familjemässigt förklaring till skolskjutningar. Ett samhällsperspektiv är nödvändigt. Samtidigt kan jag förstå varför alla tycker att den är bra, den är ju bra skriven.
Jag vet inte om jag upplevde att boken försökte förklara skolskjutningar. Mer ett utforskande av arv och miljö i relation till ”ondska”, och att det råkade bli en skolskjutning som blev hans brott men att det hade kunnat vara något annat.
Ja, det är väl just det att jag jobbar i skolan som gör att jag reagerar extra mycket. Fast egentligen skulle jag nog vilja att ondska generellt förklarades med fler perspektiv än arv och miljö. Det händer ju sällan i böcker, men kanske är det därför jag gillade Störst är allt så mkt.