Mordet i prästgården av Agatha Christie

Författare: Agatha Christie
Originaltitel: Murder at the Vicarage
Översättning: Vanja Lantz
Serie: Miss Marple, #1
Förlag: Bonnier (2000)
Antal sidor: 297 sidor

Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Överste Protheroe är långt ifrån den mest omtyckte invånaren i den lilla staden Saint Mary Mead. Men när kyrkoherden gör den obehagliga upptäckten att mannen har mördats – skjutits, rentav – inne i själva prästgården är det ändå oväntat. Det finns sju misstänkta och polisen har en härva ledtrådar att hålla reda på. Men miss Marple har inte bara en skarp tunga, utan också en unik iakttagelseförmåga som gör att hon inte missar de detaljer som poliserna förbiser.

Det är något med Agatha Christie som bara hör sommaren till. Särskilt hennes deckare om miss Marple, som är den av hennes karaktärer jag har fastnat mest för. Mordet i prästgården innebar denna milda äldre kvinnas första inträde i litteraturen och hennes skarpsinne har imponerat sedan dess.

Ändå kan jag inte hjälpa att jag först blir lite besviken på Mordet i prästgården. Kanske är det hur kyrkoherden väljer att lägga upp berättelsen där karaktärer spatserar in och ut på ett sätt som gör dem svåra att hålla isär. Det blir lite för mycket ”och då mötte jag den” och ”då mötte jag den” över det hela. Även om det är ett sätt att introducera oss inför alla potentiella misstänkta.

Men snart sugs jag in i Mordet i prästgården. Jag är rätt så viss redan från början om vem som är mördaren, även om jag inte är säker på att jag listade ut det eller för att jag kan ha sett någon filmatisering, måste erkännas. Men det är vägen dit som är njutbar och särskilt när miss Marple redogör för hur hon har kommit fram till sina slutsatser.

En annan sak som gör att jag njuter av Mordet i prästgården är Christies skildring av denna lilla småstad där alla känner alla och där de äldre damerna har järnkoll på vad som pågår i området. Skvallrande tanter får sig en känga då och då, men de är i grund och botten nödvändiga för att mysteriet ska lösas. Mordet står i kontrast med den sömniga idyll som tidigare har rått där.

Mordet i prästgården är långsam till sitt tempo, vilket är ganska typiskt för dessa mysdeckare. En läser dem inte för häftig action, utan för att försöka lista ut vem det är som har begått mordet. Däremot kan jag beklaga bristen på karaktärsutveckling genom boken, vilket gör att de flesta karaktärer känns tämligen platta. Inte något som jag har associerat Christies författarskap med tidigare, men det här kanske vara ett undantag.

Mordet i prästgården bjuder på riktigt mysig läsning. Cosy crime är definitivt min kopp av thé.

Andra bokbloggare om Mordet i prästgården

Mysterierna; Tickmicks bokblogg