The Gospel of Loki av Joanne M. Harris

Författare: Joanne M. Harris
Förlag: Gollancz (2014)
Antal sidor: 302 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Loki är född ur Kaos, men rekryteras av Odin för att stå vid asarnas sida mot deras fiender. Men han välkomnas inte direkt in i deras rank, utan betraktas med misstänksamhet. Snart blir han ökänd för sin förmåga att luras och svika, samt en förmåga att orsaka minst lika många problem som han löser. Det är bara en tidsfråga innan han kastar sig fri från bojorna av Odins vänskap och vänder sig mot de som behandlar honom illa. Då väntar Ragnarök.

Med min fascination för nordisk mytologi har aldrig en bok tett sig så perfekt för mig som The Gospel of Loki, där en nordisk gud jag är väldigt svag för får komma till tals och berätta sin historia. Allt börjar så bra. Hur ska jag kunna låta bli att älska en bok som börjar med att understryka att du inte kan lita på någon av karaktärerna? Lägg till ett vanvördigt, respektlöst tilltal som får mig att skratta högt och jag är nästan garanterad på att bli såld på hela konceptet. Eller?

Kanske är mina förväntningar alltför höga. Trots en lovande start står det snabbt klart för mig att The Gospel of Loki inte kommer att bli den hejdundrande förälskelse jag har räknat med. Jag är väl bekant med nordisk mytologi och önskar att Joanne M. Harris skulle tillföra något eget, utöver den stundtals anakronistiska känslan, till myterna. Under läsningens lopp känns det som om hon mest återberättar Lokimyterna, som jag kan utan och innan. Därmed bjuder det inte på några större överraskningar. De få som kommer känns bara tillagda för att bädda för en uppföljare eller två.

Det värsta av allt är dock känslan av att jag konstant väntar på att något ska hända i The Gospel of Loki. Den dramaturgiska kurvan trappas upp, bara för att resultera i platt fall. Lokis känslor dalar upp och ned utan att göra större avtryck hos mig. Jag vill bli berörd, omskakad, men denna form av distanserade berättande leder inte till det. Vid några tillfällen kommer den där känslan som jag eftersträvar, när jag verkligen är där och i Loki, men de är få och kommer för långt ifrån varandra.

The Gospel of Loki är onekligen en underhållande bok, men förälskelsen uteblev.

Andra som har bloggat om The Gospel of Loki

Annas bokbord; Book Obsession; Fiktiviteter