Författare: Louise Glück
Förlag: Carcanet (2000)
Antal sidor: 51 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Louise Glück vann Nobelpriset i litteratur 2020 med motiveringen ”för hennes omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell.” Vita Nova gavs ursprungligen ut 1999. Titeln betyder ”nytt liv”, men nova på latin betyder inte bara nytt. Det har också bibetydelsen av något främmande, något skrämmande. Ett nytt liv, men också ett skrämmande sådant.
För att vara en modernistisk poet i stil, så är Glück djupt rotad i klassisk grekisk och romersk mytologi. I Vita Nova får vi möta Orfeus och Eurydike, och höra deras berättelse ur bådas synvinklar. Orfeus om förlusten av nymfen, Eurydike om att ingen vill vara musan utan alla vill vara Orfeus. I en annan dikt för drottning Dido komma till tals. Det är mycket klassiska referenser i dikterna, som kräver en del av läsaren för att snappa upp och tolka.
Jag är inte så överväldigad av Vita Nova som jag hade hoppats på att bli. Poesi ska väcka känslor hos en. Ha ett bildspråk som förhäxar och förbländar en. Men för mig blir det inte riktigt så. Glück är onekligen en kompetent poet, som kan vända och vrida på sitt eget liv, bli både den utfrågade och utfrågaren, men det berör mig inte. Det närmaste hennes poesi får mig att skälva inombords är ett par rader ur dikten The Garment:
My soul withered and shrank.
The body became for it too large a garment.
I Vita Nova kan jag se varför Louise Glück tilldelades Nobelpriset, samtidigt som hennes poesi bara blir ett skickligt hantverk i min upplevelse. Inget som direkt berör.
