Vox av Christina Dalcher

Författare: Christina Dachler
Förlag: HQ (2019)
Antal sidor: 388 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Jean McClellan var en gång en framstående neurolingvist som var väldigt nära att skapa ett botemedel för afasi som beror på skador i Wernickes område i hjärnan. Numera är hon en kvinna av få ord och tillbringar större delen av sina dagar i tystnad. Hon, och alla andra kvinnor, är tilldelade hundra ord per dag. Överstiger de detta antal, utsätts de för kraftiga elstötar. En ny regering har kommit till makten och allting har förändrats. Om du är kvinna, vill säga. Pass konfiskeras, bankkonton låses och sjuttio miljoner kvinnor förlorar sina jobb. Flickor får inte längre lära sig läsa och skriva. När presidentens bror drabbas av skador på Wernickes område, kräver de Jeans hjälp. För sig själv, för sin dotter och för alla andra tystade kvinnor, måste Jean återta sin röst. Detta är bara början…

Vox är Christina Dachlers debutroman. Den tillhör samma genre som The Handmaid’s Tale och The Power, men når inte riktigt upp till deras nivå. Det blir mer än typisk dystopi med vetenskapliga inslag som känns lätt orealistiska. Vad som inte känns orealistiskt, utan mer skakande, är skildringen av hur den religiösa högern tar USA i ett järngrepp. Hur lätt det är för ondska att triumfera när folk villigt slänger bort sin röst eller står vid sidan om och inte gör något, därför att detta aldrig kan drabba dem.

Medan jag läser Vox, funderar jag. Hur skulle jag spendera mina hundra ord? Vad kan man egentligen använda hundra ord till på en dag? Bara att beskriva handlingen till den här boken krävde fler än hundra ord av mig. Vad händer med de flickor som växer upp i den här världen, med deras språk, med deras intellekt, när de inte får tala? Det är en värld som gör mig förbannad och rädd.

Vox är en spännande dystopi som riktigt skakar om mig, även om den aldrig blir tillräckligt originell för att räknas som verkligt stor och tankeprovocerande.