5 … påminner mig om min barndom.
Den första HP-bok jag läste.
Jag tillhör den gruppen av människor vars barndom definierades av Harry Potter. Jag började läsa Harry Potter när jag var elva år (den första jag läste vara Hemligheternas kammare, eftersom jag alltid ska vara lite bakvänd med allt) och när jag läste den sista var jag sexton. Bara lite yngre än Harry, Hermione och Ron.
Det känns som om det varade mycket längre än det gjorde. Även med Pottermore, så kan det inte idag vara samma sak som det var då. Jag hängde någon timme varje dag på hogwarts.nu och skaffade mig vänner där. Vi spekulerade i vad som skulle hända, vilken betydelse saker skulle ha och hur allt var så väl sammanknutet, till exempel att Mundungus Fletcher dök upp redan i andra boken via omnämning. Det sista imponerade väldigt på mig.
Det är svårt att förklara vad dessa böcker betydde för mig utan att bli väldigt personlig, men det känns som om det är nödvändigt. När jag var elva år mådde jag inte bra. ”Må bra” och jag levde inte på samma planet, än mindre i samma universum. Det som höll mig över vattenytan det året var att jag väntade på mitt Hogwartsbrev. Givetvis kom det inget, men vid det laget hade jag upptäckt den underbara gemenskapen på hogwarts.nu och hade ett större stödnätverk. Jag blir ofta nostalgisk och saknar hoggy så otroligt mycket och alla hoggylister.
En annan sak som hoggy förde med sig var skrivandet. Harry Potter var det som fick mig att vilja skriva. Även som elvaåring kände jag att jag ville skapa någonting som var större än mig själv. Idag känner att jag skulle vilja skriva en bok som berör kanske bara en människa på det sätt som Harry Potter berörde mig. Men jag vill ändra någons liv på det sätt som Hemligheternas kammare förändrade mitt, därför världen utan Harry Potter skulle aldrig ha varit densamma.
Pingback: 15 böcker | C.R.M. Nilsson
Men åh, jag var också medlem på hogwarts.nu! Jag saknar det också, även om jag inte var aktiv i forumen, men jag läste inläggen som skrevs där lite då och då och de som skrev där var så snälla mot varandra att jag blev avundsjuk. Jag minns att folk bestämde att de skulle köa tillsammans vid släppen av böckerna och det var så himla fint. Jag har ingen att sakna hoggy med, för att ingen av mina vänner vet vad det är och har därför ingen aning om hur otroligt fint internet var på den tiden, så varje gång det kommer på tal blir jag helt nostalgiskt lycklig. Vilket elevhem tillhörde du?
Det var ju en sådan himla härlig stämning där 😀 Jag tillhörde Ravenclaw.
Pingback: 3 böcker jag ser fram emot i höst | C.R.M. Nilsson