Fantastic Beasts and Where to Find Them av J. K. Rowling

Författare: J. K. Rowling
Illustratör: Tomislav Tomic
Serie: Hogwarts Library
Förlag: Bloomsbury (2017)
Antal sidor: 144 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Ett exemplar av Fantastic Beasts and Where to Find Them finns i nästan varje brittiskt trollkarlshushåll. Men nu har även mugglare chansen att bekanta sig med några av de magiska väsen som befolkar världen. Tack vare Newt Scamanders år på resande fot för att göra efterforskningar har han skapat en oumbärlig bok för den som vill lära sig mer om vidunder och hur en ska göra för att bevara dem.

Att jag är en Harry Potter-nörd vet ni mycket väl vid det här laget. Men hur mycket Harry Potter-nörd har ni kanske inte till fullo greppat. Jag och min syster drev vid ett tillfälle en Hogwartsklubb där vi och ett gäng gick utklädda i klädnader, hade kurslitteratur och trollstavar. Fantastic Beasts and Where to Find Them hade vi i otaliga exemplar, fast när jag upptäckte denna illustrerade nyutgåva med sex nya vidunder i kunde jag ju inte motstå ytterligare ett exemplar av boken.

Och tur är väl det. Fantastic Beasts and Where to Find Them visar sig nämligen vara en riktigt rolig läsupplevelse. Det är ju ett uppslagsverk med olika vidunder, men det finns redigt med humor i skildringarna. Ett nyskrivet förord ger också större inblick i Trollkarlsvärldens historia med magiska vidunder och överlag hur den världen är uppbyggd.

Som uppslagsbok är Fantastic Beasts and Where to Find Them lite blandad. Vissa varelser står det en hel del om, medan andra blir det snålt om. Jag hade verkligen velat läsa mer om några av varelserna som det bara står ett par meningar om. Dessutom saknar jag boggarter och dementorer, även om jag tycker om tilläggen med de amerikanska vidundren.

Vad som gör Fantastic Beasts and Where to Find Them än mer charmig är Tomislav Tomics illustrationer. De varierar i stil för att matcha tiden som de ska skildra, såsom antikens Grekland eller medeltiden. Men det är bläckteckningar med utsökt användning av hatching som verkligen förgyller denna tunna bok.

Harry Potter-nördens bibliotek är inte komplett utan en kopia av Fantastic Beasts and Where to Find Them, som bjuder på underhållande läsning. Den illustrerade utgåvan är kanske att föredra.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset av J. K. Rowling

Författare: J. K. Rowling
Originaltitel: Fantastic Beasts and Where to Find Them: The Original Screenplay
Översättare: Lena Fries-Gedin och Jessika Gedin
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Antal sidor: 297 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Magizoologen Newt Scamander har inte tänkt stanna i New York mer än ett par dagar. Men när hans resväska kommer på avvägar får han bråttom att få fatt i den på nytt. I den har han nämligen ett antal vidunder. När några av dem rymmer från väskan innebär det problem för alla. Samtidigt skakas New York av våldsamma attacker, attacker som påstås komma från ett vidunder.

När jag hörde att Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset skulle komma ut i bokform måste jag erkänna att jag faktiskt sparkade bakut. Det har hänt mycket på Harry Potter-marknaden under det senaste året som har anklagats för att mjölka serien, men det här kände jag var gränsen, att verkligen försöka utnyttja fansen. Men så såg jag filmen och knatade iväg och köpte boken veckan efter.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset erbjuder nämligen ännu större inblick i karaktärerna. Vi har J. K. Rowlings tankar om karaktärerna, som ger dem lite extra djup. Allt från beskrivningen av Newt Scamanders speciella gångstil till hur relationen mellan Credence Barebones och Percival Graves fördjupas. För mig som är karaktärsorienterad blir manusformen en guldgruva till större insikt bakom deras motiv.

Det är alltid speciellt att läsa ett manus. Det finns scenanvisningar, visst, men annars är det mycket dialog och läsaren lämnas fri att försöka skapa händelseförloppet inombords. Eller, som i det här fallet, spela upp filmen igen inför sitt inre öga. Även om det blir märkligt att läsa på svenska, även om översättningen av Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset är mycket välgjord.

Även insidan av Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset är speciell. Det är samma designstudio (Minalima) som har formgivit En resväska med vidunder, och i denna bok har de valt att strö ut fina art deco-inspirerade illustrationer av olika vidunder genom boken. Sådant sätter lite guldkant på lästillvaron.

Visst är det kanske inte helt nödvändigt att läsa manuset, men Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset lyfter fram Rowlings särskilda humor, hennes förmåga att bygga upp intressanta karaktärer och det mörker som hon har blivit så olidligt bra på att skriva.

Andra bokbloggare om Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset

Mias bokhörna; Prickiga Paula och böckerna; Sofies bokblogg

Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Originaltitel: Fantastic Beasts and Where to Find Them
Regissör: David Yates
Manus: J. K. Rowling
Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Alison Sudol, Dan Fogler
Produktionsår: 2016
Längd: 129 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Magizoologen Newt Scamander har inte tänkt stanna i New York mer än ett par dagar. Men när hans resväska kommer på avvägar får han bråttom att få fatt i den på nytt. I den har han nämligen ett antal vidunder. När några av dem rymmer från väskan innebär det problem för alla. Samtidigt skakas New York av våldsamma attacker, attacker som påstås komma från ett vidunder.

En av förra årets stora händelser för mig var när Fantastiska vidunder och var man hittar dem hade premiär. Så som jag hade längtat. Jag skrev upp datumet, planerade att gå, satte det som mål. Men med jobb och stundande flytt blev det aldrig att jag kom iväg, utan jag fick vackert vänta på att filmen skulle släppas på DVD.

På något vis har jag ändå i stort sett helt lyckats undvika spoilers för Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Jag går in utan att riktigt veta vad jag har att förvänta mig. På ett plan är det en väldigt underhållande film som bjuder på många skratt när Newt Scamander ska försöka fånga in sina vidunder. På ett annat plan är det en mörk film om intolerans, såväl från världslingar som vill se häxor och trollkarlar utrotade till häxor och trollkarlar som vill utrota magiska vidunder och strikt skilja trollkarsvärld och världslingsvärld åt. Mycket av tänket återspeglar den segregation som rådde under tjugotalet och den våldsamma extremism som frodades då blandat med glamouren och frigjordheten.

Det är en tacksam miljö för en film. Fantastiska vidunder och var man hittar dem bjuder på en imponerande scen- och kostymdesign. Kostymdesignen kan dock bli lite väl övertydlig dock, så som i den korta glimt vi får av Gellert Grindelwald som med sitt blonda hår och lilla mustasch gör nazistkopplingen snudd på överdriven. I övrigt märks det att det har lagts ned mycket hårt arbete bakom att få till miljöer som verkligen känns autentiska och kläder som fångar eran, men med en magisk touch.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem briljerar också i sina specialeffekter och animationer. Med tanke på den fantastiska teknik som vi har idag tycker jag alltid att det är märkligt hur sällan någon vinnlägger sig om att göra verklighetstrogna animationer. Här, i den här filmen, har de gjort det. Alla dessa fantastiska vidunder ser ut som om de hör hemma i vår verklighet, som om de bara lever i något outforskat hörn av världen.

Nu när jag har babblat klart om det estetiska kommer vi till den bit som jag egentligen tycker är viktigast: karaktärerna och skådespelarna som får liv i den. Och Fantastiska vidunder och var man hittar dem innehåller så många karaktärer att förälska sig i. Eddie Redmayne är riktigt rolig som den socialt klumpige Newt som inte känner sig hemma bland människor; Dan Fogler spelar världslingen Jacob Kowalski som dras in i den här magiska världen med humor och värme; Alison Sudol gör ett förtrollande porträtt av Queenie som är en så skicklig legilimens att hon inte riktigt kan sluta läsa folks tankar; och Katherine Waterstone låter Queenies mer rigida syster växa under filmens lopp på ett sympatiskt vis. Denna grupp särlingars relationer lyfter filmen för mig.

Mindre älskvärd är Mary Lou, som spelas av Samantha Morton, en skurk i Umbridge-tappning. Om inte värre. Hennes scener med Ezra Miller, som spelar adoptivsonen Credence, är riktigt obehagliga. För, som tidigare nämnt, under den lättsamma ytan i Fantastiska vidunder och var man hittar dem så finns det ett mörker. Ett mörker som J. K. Rowling är så skicklig att skriva fram och som David Yates lyfter fram i filmen. De arbetar märkbart väl tillsammans, vilket inte är bra för mina nerver. Ju närmre slutet kommer, desto mer växer klumpen i magen. De väjer inte för det svåra i denna film.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem är i min mening en riktigt lyckad film som tillför något till Harry Potter-universumet. Jag planerar att snart se om den, då jag får känslan att jag kan ha missat detaljer. Plus att den är så bra att den tål att ses ett antal gånger igen.

Andra bloggare om Fantastiska vidunder och var man hittar dem

MsHisingen; romeoandjuliet; Old Adult Reads Young Adult

Harry Potter and the Cursed Child

harry potter and the cursed child

Författare: J. K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne
Serie: Harry Potter, #8
Förlag: Little Brown (2016)
Antal sidor: 343 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Det har aldrig varit lätt att vara Harry Potter. Men att vara son till honom är heller inte särskilt lätt. Albus Severus Potter befinner sig i skuggan av sin berömda pappa med alla de förväntningar detta innebär. Förväntningar som han inte kan leva upp till. När han möter Scorpius Malfoy på Hogwartsexpressen bondar de över sina respektive problem med fäderna. Scorpius plågas av ett hemligt rykte om att han i själva verket är Voldemorts son. När mörka krafter börjar röra sig på nytt kommer de båda spela en viktig roll i händelseförloppet. Harry Potters ärr har börjat göra ont igen. Kan Voldemort vara på väg tillbaka?

En av årets största bokhändelser i mina ögon har varit att Harry Potter and the Cursed Child skulle släppas i slutet av juli, på Harrys födelsedag. Detta eftersom det är högst osannolikt att jag kommer iväg för att se pjäsen i London och jag absolut till varje pris vill ta del av denna åttonde berättelse.

Harry Potter and the Cursed Child är långt ifrån perfekt. Det märks att J. K. Rowling har varit involverad, men att det till största delen är skriven av någon annan. Karaktäriseringen brister stundtals och det känns inte som om det är de karaktärer jag har lärt känna som talar. Känslan bitvis är lite av fanfiction, men inte den särskilt bra sorten. Inte den där de har bra grepp om karaktärer och källmaterialet, utan det som en trettonåring skriver när de är ny till fandom och besitter mer entusiasm än färdighet. Det är särskilt gällande för upplösningen.

Men känslan, åh, känslan finns där i Harry Potter and the Cursed Child. Trots dessa klagomål så känns det verkligen som om jag läser en ny Harry Potter-bok. Det är fartfyllt, humoristiskt och alldeles, alldeles underbart. Vi får lära oss nya saker om Trollkarlsvärlden och se vad som har blivit av Harry, Hermione och Ron. Trots att det är ett manuskript så är det en starkt visuell och känslomässig upplevelse.

Starkast är kanske skildringen av relationen mellan Albus Severus och Harry, en riktigt trasslig och snårig fader- och sonrelation. Det är inte lätt att växa upp i skuggan av den berömda Harry Potter med de förväntningar som följer av att vara hans son. Det är heller inte lätt att vara far och inte veta riktigt hur en ska närma sig sin son. Det är konflikterna och missförstånden mellan dem som är drivande i Harry Potter and the Cursed Child. Stundtals vill jag bara dunka dem i huvudet för att de ska ta reson, stundtals vill jag bara krama om dem. Jag får ont i magen bitvis för att jag blir så emotionellt engagerad.

Men det är inte bara en berättelse om fäder och söner, utan också om utanförskap och att växa upp. Både Albus Severus och Scorpius är två karaktärer som hamnar utanför i Harry Potter and the Cursed Child. Tillsammans finner de en vänskap som gör detta uthärdligt. Som tonåringar är de fyllda av starka känslor och ett försök att hitta sin egen plats i den långt ifrån perfekta värld som Trollkarlsvärlden utgör.

Harry Potter and the Cursed Child är inte perfekt och många kommer att bli besvikna, men utifrån sina förutsättningar är detta riktigt bra. Och fullt värdigt att kallas den åttonde berättelsen.

betyg5

Andra böcker i serien

Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (recension)

Harry Potter and the Chamber of Secrets (recension)

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (recension)

Harry Potter and the Goblet of Fire (recension)

Harry Potter and the Half-Blood Prince (recension)

Harry Potter and the Deathly Hallows (recension)

Harry Potter and the Cursed Child

Harry Potter and the Half-Blood Prince av J. K. Rowling

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

harry potter and the half-blood prince
Bildkälla: Goodreads.

Författare: J. K. Rowling
Illustratör: Mary GrandPré
Serie: Harry Potter, #6
Förlag: Scholastic (2013)
Antal sidor: 652 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Box | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Efter händelserna på Ministeriet, ser Voldemort ingen mening med att längre verka i det fördolda. Kriget är här och till och med Mugglarvärlden märker det. Ron finkammar dödsannonserna efter bekanta namn. Dumledore ger Harry kunskap som förhoppningsvis kan sätta stopp på Voldemort, när han inte är borta från Hogwarts under långa perioder. Men trots att det är krig så fortsätter livet så gott som vanligt. Sjätteårselever lär sig att transferera, Weasleytvillingarnas affärer blommar och tonåringar flirtar och bråkar och blir kära. Lektionerna är svårare än någonsin, men med hjälp av den mystiske Halvblodsprinsen håller sig Harry flytande.

Det här är recensionen som till varje pris inte ville bli skriven. Jag vet inte hur länge jag har stirrat på ett blankt Worddokument innan jag började pränta ned mina tankar kring Harry Potter and the Half-Blood Prince. Sedan den kom ut har jag hyllat den som en av mina absoluta favoriter i serien, men trots det så har jag haft svårt att formulera varför den har en sådan lockkraft på mig.

En del av det hela är förmodligen att Harry och Dumbledore spenderar mer tid än någonsin tillsammans i Harry Potter and the Half-Blood Prince. Det är intressant att se hur deras relation växer och fördjupas, samtidigt som vi får djupare kunskaper om vem Voldemort är och varifrån han kommer. Även om jag tycker väldigt mycket om dynamiken och diskussionerna kring vad som avslöjas, tycker jag vid denna omläsning att det känns väldigt mellanbok över det hela.

En annan del av det hela är den utveckling som Harrys ärkefiende Draco Malfoy genomgår under Harry Potter and the Half-Blood Prince. Från att var stolt och hängiven den uppgift han har blivit tilldelad, till att börja tvivla på som han genom hela sin uppväxt har fått höra är sanning. Det är en fascinerande och stor resa som han gör genom boken, trots att det egentligen bara sker i periferin av händelserna.

Harry Potter and the Half-Blood Prince är kanske något av en mellanbok, men det är fortfarande en spännande bok som levererar några fascinerande nycklar till hur det hela ska fortsätta.

betyg5

Andra böcker i serien

Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (recension)

Harry Potter and the Chamber of Secrets (recension)

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (recension)

Harry Potter and the Goblet of Fire (recension)

Harry Potter and the Order of the Phoenix (recension)

Harry Potter and the Half-Blood Prince

Harry Potter and the Deathly Hallows (recension)

Harry Potter and the Cursed Child (recension)

Harry Potter and the Deathly Hallows av J. K. Rowling

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

harry potter and the deathly hallows
Bildkälla: Goodreads.

Författare: J. K. Rowling
Illustratör: Mary GrandPré
Serie: Harry Potter, #7
Förlag: Scholastic (2013)
Antal sidor: 759 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Box | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Efter de traumatiska händelserna under hans sjätte år, sitter Harry Potter i sitt rum på Privet Drive och väntar. Medlemmar ur Fenixorden ska komma för att hämta honom och eskortera honom till säkerhett, utan att Voldemort och hans anhängare får vetskap om det. Om de kan lyckas med den biten. Men vad ska Harry göra efter det? Hur ska han kunna tackla den enorma och till synes omöjliga uppgift som professor Dumbledore har lämnat i hans händer?

Jag har en lite smått ambivalent inställning till Harry Potter and the Deathly Hallows. Å ena sidan tycker jag verkligen att J. K. Rowling överträffar sig själv och detta är den bästa boken i serien. Å andra sidan ”hatar” jag den därför att Rowling lyckas pricka in alla punkter som får det att göra riktigt ont i mig. Hon smular sönder mitt hjärta och stampar på bitarna.

Harry Potter and the Deathly Hallows är utan tvekan den mörkaste av alla böckerna. Dumbledore är död och det är fritt fram för Voldemort att ta över. Det är terror, angiveri och registrering av de som Voldemort inte anser höra hemma i trollkarlsvärlden. Vad som är riktigt skrämmande är hur fort det verkligen kan gå utför.

Den förändrade politiska situationen i trollkarlsvärlden gör att Harry Potter and the Deathly Hallows tvingar de tre vännerna att hålla tungan rätt i mun. Det blir många svåra val och alla gånger är det inte helt möjligt att handla moraliskt. Harry, Hermione och Ron tvingas mogna och ta ansvar för sina handlingar, se hur det påverkar andra människor än dem själva. Ögonblicket som Harry upphör att vara barn och blir vuxen är för mig när han inser hur mycket Mrs Weasley oroar sig för dem och hur mycket det kostar henne att de ger sig ut på äventyr.

Överlag är det nog i Harry Potter and the Deathly Hallows som jag känner att jag älskar Harry som allra mest. När han tvingas göra det svåraste valet av dem alla, gör han det med en sådan grace och mod att jag fylls av en öm, värkande kärlek inför denna bokkaraktär. Jag har följt honom på varje steg av hans färd och här, i det mest groteska och hemskaste ögonblicket i serien, måste jag säga att han nog är en av de mest storslagna karaktärer som har skapats.

Harry Potter and the Deathly Hallows är ett hisnande avslut på en serie som nog alltid kommer att ha en särskild plats i mitt hjärta.

betyg5

Andra böcker i serien

Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (recension)

Harry Potter and the Chamber of Secrets (recension)

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (recension)

Harry Potter and the Goblet of Fire (recension)

Harry Potter and the Order of the Phoenix (recension)

Harry Potter and the Half-Blood Prince (recension)

Harry Potter and the Deathly Hallows

Harry Potter and the Cursed Child (recension)

Harry Potter and the Order of the Phoenix av J.K. Rowling

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

harry potter and the order of the phoenix
Bildkälla: Goodreads.

Författare: J. K. Rowling
Illustratör: Mary GrandPré
Serie: Harry Potter, #5
Förlag: Scholastic (2013)
Antal sidor: 870 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Box | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Voldemort har återvänt. Men Ministeriet är inte berett att bara ta Harry Potters ord för det. De är inte beredda att överhuvudtaget erkänna att det har skett. För att dölja sanningen försöker de misskreditera Harry och professor Dumbledore. När Dumbledore misslyckas med att hitta en lärare i Försvar mot svartkonster, planterar de byråkraten Dolores Umbridge i denna position. Allt i ett försök att ta över Hogwarts. Som om det inte vore nog, så plågas Harry av återkommande drömmar om en korridor. I slutet av den finns en dörr, och bakom den finns något som Harry vill ha till varje pris…

Jag minns fortfarande den där känslan av besvikelse första gången jag läste Harry Potter and the Order of the Phoenix, som är den av böckerna jag har läst minst antal gånger. Den Harry som mötte oss i femte boken var inte en Harry jag kände igen och jag retade mig på honom. Nu när jag själv har levt med depression känner jag smärtsamt igen mig i hans humörsvängningar och hur lättretad han är. J. K. Rowling har skildrat traumat av hur den föregående boken slutade på ett realistiskt vis.

Ändå kommer aldrig Harry Potter and the Order of the Phoenix bli den bok jag tycker bäst om i serien. Jag har svårt för konflikter i böcker som enbart beror på kommunikationsbrister, och en stor del av denna bok är driven av just det faktum att ingen talar med Harry. För mig känns det orealistiskt att ingen, någon gång under bokens lopp, ifrågasätter att han inte får veta något.

Men Harry Potter and the Order of the Phoenix introducerar några av de mest intressanta karaktärerna i Harry Potter-universumet: den lite förnöjt smågalna Luna Lovegood, den galna och mycket farliga Bellatrix Lestrange samt, kanske den mest vedervärdiga karaktären i hela serien, Dolores Jane Umbridge. Hur kommer det sig att en liten byråkrat, klädd i rosa från topp till tå, slår mig som mer sadistisk än den mest grymma dödsätare? Kanske för att hon ger insikt i just hur korrupt Ministerit är och vilken typ av människor som kan dra fördel av detta.

Harry Potter and the Order of the Phoenix kommer aldrig att bli min favorit i serien, men denna omläsning har gjort att jag uppskattar den mer än jag tidigare gjort. I fortsättningen kommer jag inte hoppa över den när jag läser om.

betyg4

Andra böcker i serien

Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (recension)

Harry Potter and the Chamber of Secrets (recension)

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (recension)

Harry Potter and the Goblet of Fire (recension)

Harry Potter and the Order of the Phoenix

Harry Potter and the Half-Blood Prince (recension)

Harry Potter and the Deathly Hallows (recension)

Harry Potter and the Goblet of Fire av J. K. Rowling

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

harry potter and the goblet of fire
Bildkälla: Goodreads.

Författare: J. K. Rowling
Illustratör: Mary GrandPré
Serie: Harry Potter, #4
Förlag: Scholastic (2013)
Antal sidor: 734 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Box | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Ett skolår utan dess like väntar Harry Potter och hans vänner. Inte nog med att Storbritannien har stått värd för världsmästerskapen i Quidditch under sommaren, nu ska Hogwarts vara värd för Trekampen. Tävlingen mellan Europas tre främsta trolldomsskolor har inte hållits på hundra år därför att de tävlande inte bara riskerar sina lemmar, utan också sina liv. Men i år tror Harry sig slippa stå i rampljuset: du måste nämligen vara sjutton år för att anmäla sig till tävlingen. Men givetvis är Harry inte som andra trollkarlar och någon lägger hans namn i den flammande bägaren…

Oavsett hur mycket jag älskar serien i sin helhet, så finns det vissa böcker som jag helt enkelt älskar lite mer. Harry Potter and the Goblet of Fire är en av dessa. Det händer så mycket: Quidditchmästerskap, Trekampen, större kunskap om det första kriget mot Voldemort… Sidorna bara flyger förbi, trots att det här är den första av tegelstenarna i serien.

Det är inte idel action i Harry Potter and the Goblet of Fire, dock. Det handlar förstås om en stor dos vänskap, men inte lika okomplicerat som i de två första böckerna. Redan i förra boken började det uppstå slitningar i trion. Vännerna växer upp och de förändras, och på så sätt måste även vänskapen förändras i viss mån. Avundsjuka och svartsjuka komplicerar relationerna mellan alla tre.

Harry Potter and the Goblet of Fire är också den bok som klargör att oavsett hur mycket jag än skulle vilja gå på Hogwarts, så är jag inte säker på att jag vill bo i Trollkarlsvärlden. Förra boken visade prov på dess rättsosäkerhet. I denna är husalfernas situation som får mig att tveka. Som yngre läsare förstod jag inte riktigt, men idag delar jag i mångt och mycket Hermiones syn på att det är slaveri. Retoriken som Ron använder för att försvara husalferna position i samhället påminner starkt om retoriken som användes för att försvara slaveriet.

Detta är också en av de böcker som jag har blivit mest emotionellt engagerad i. Världen blir allt mörkare och alltmer komplex. Det händer saker om en kanske inte hade väntat sig skulle hända, från de första tre böckerna. J. K. Rowling har verkligen varit modig när hon har valt att skildra en del av de teman hon har tagit upp under denna serie.

Harry Potter and the Goblet of Fire har ett spännande driv som gör att sidorna bara flyger förbi, samtidigt som det blir lite mörkare och alltmer komplext.

betyg5

Andra böcker i serien

Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (recension)

Harry Potter and the Chamber of Secrets (recension)

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (recension)

Harry Potter and the Goblet of Fire

Harry Potter and the Order of the Phoenix (recension)

Harry Potter and the Half-Blood Prince (recension)

Harry Potter and the Deathly Hallows (recension)

Harry Potter and the Cursed Child (recension)

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban av J. K. Rowling

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

harry potter and the prisoner of azkaban
Bildkälla: Goodreads.

Författare: J. K. Rowling
Illustratör: Mary GrandPré
Serie: Harry Potter, #3
Förlag: Scholastic (2013)
Antal sidor: 435 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Box | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

För tolv år sedan mördade den ökände Sirius Black tretton människor med en enda förbannelse. Sedan dess har Voldemorts närmaste man varit fången i det fruktade fängelset Azkaban. Men nu har han flytt. Ministeriet är i uppror i sin desperation att hitta honom innan han skördar fler offer. De har bara två ledtrådar till var han kan vara på väg: den ena är att när Harry Potter besegrade Voldemort ledde det till Blacks eget fall. Den andra är att Black i sömnen mumlade: ”Han finns på Hogwarts, han finns på Hogwarts.” Är Harry verkligen säker på Hogwarts? Eller finns det en förrädare mitt ibland dem?

I alla serier finns det någon bok som jag inte riktigt tycker lika mycket om som de andra, och i denna serie var det länge så att Harry Potter and the Prisoner of Azkaban var den boken för mig. Många är helt frälsta i den, men jag var inte det. Något som jag inte kan förstå förrän nu.

Jag har tidigare skrivit beundrande om J. K. Rowlings sätt att snyggt lägga spår och vilseleda läsaren, samt hur hon lägger grunden för senare delar av serien redan tidigt. I Harry Potter and the Prisoner of Azkaban upplever jag att hennes förmåga verkligen kommer till sin rätt. Det är en av de mest elegant konstruerade handlingarna i hela serien.

En annan anledning till att jag blev ännu mer förtjust i Harry Potter and the Prisoner of Azkaban denna gång beror på att det är i den som vi för första gången möter Remus Lupin. Han har alltid varit en av mina favoritkaraktärer, men nu ser jag honom med nya ögon. Här introduceras den första vuxna som Harry på riktigt kan vända sig till, som ett barn till en vuxen. Deras relation växer fram väldigt fint under bokens lopp.

I Harry Potter and the Prisoner of Azkaban finns verkligen den perfekta blandningen mellan humor och allvar, vänskap och konflikt, samt med en hälsosam dos spänning. De blir ju bara alltmer spännande ju längre in i serien en kommer.

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban är en elegant konstruerad berättelse med en spännande intrig.

betyg5

Andra böcker i serien

Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (recension)

Harry Potter and the Chamber of Secrets (recension)

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban

Harry Potter and the Goblet of Fire (recension)

Harry Potter and the Order of the Phoenix (recension)

Harry Potter and the Half-Blood Prince (recension)

Harry Potter and the Deathly Hallows (recension)

Harry Potter and the Cursed Child (recension)

Harry Potter and the Chamber of Secrets av J. K. Rowling

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

harry potter and the chamber of secrets
Bildkälla: Goodreads.

Författare: J. K. Rowling
Illustratör: Mary GrandPré
Serie: Harry Potter, #2
Förlag: Scholastic (2013)
Antal sidor: 341 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Box | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Sommaren hos familjen Dursley har varit precis så hemsk som Harry Potter anade, och han längtar desperat efter att få återvända till Hogwarts. Men när det väl beger sig dyker en underlig varelse upp som kallar sig för Dobby och varnar honom för att en stor fara hotar om han skulle återvända. Den inkompetenta nya läraren Gyllenroy Lockman, spöket Missnöjda Myrtle och Rons lillasyster ovälkomna förälskelse verkar mer irriterande än farliga. Men så börjar Hogwartselever bli förstenade och snart misstänker alla att den som ligger bakom det hela är Harry själv!

Min resa med Harry Potter började i och med att jag fick Harry Potter and the Chamber of Secrets i födelsedagspresent. Sedan var det kört. Jag var försvunnen in i äventyren, förlorad för min omvärld och så pass förälskad att det har varat i över ett decennium. Än idag räknar jag Harry Potter and the Chamber of Secrets som en av mina favoriter i serien.

Om första boken gör att jag blir förälskad i allt vad magi innebär, så är det Harry Potter and the Chamber of Secrets som börjar visa på Trollkarlsvärldens aviga sidor. Det är ingen utopi, utan det finns de som hävdar att det spelar roll var ifrån du kommer. Om du är född i en icke-magisk familj finns det vissa som hävdar att du aldrig borde få komma in i det magiska samhället, utan att det ska vara enbart de ”renblodiga” (som kommer från generationer av trollkarlar) som ska få lära sig magi.

Berättelsen blir på sätt och vis djupare i Harry Potter and the Chamber of Secrets. Samhället är inte perfekt, det finns orättvisor och det rätta är att stå upp mot dem. Men även berättartekniskt blir det större djup. Perspektivet ligger fortfarande en aning ytligt, men vi får ta allt större del av Harrys tankar och snarare se berättelsen ur hans ögon än få den berättad till oss av en allmän berättarröst.

Harry Potter and the Chamber of Secrets är därtill riktigt spännande. Trots att jag vet mycket väl vad som kommer att hända, kan jag inte hjälpa att jag slukar kapitlen i jakt på upplösningen.

Harry Potter and the Chamber of Secrets är en förtrollande fortsättning på Harry och hans vänners äventyr.

betyg5

Andra böcker i serien

Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (recension)

Harry Potter and the Chamber of Secrets

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (recension)

Harry Potter and the Goblet of Fire (recension)

Harry Potter and the Order of the Phoenix (recension)

Harry Potter and the Half-Blood Prince (recension)

Harry Potter and the Deathly Hallows (recension)

Harry Potter and the Cursed Child (recension)