Författare: Henrik Johansson Uppläsare: Simon Väderklint Förlag: Fafner förlag (2018) Antal minuter: 38 minuter Recensionsexemplar: Ja, från författaren. Tack så mycket! Exempel på var den kan köpas i olika format E-bok | Adlibris, Bokus Ljudbok | Adlibris, Bokus
I ett aidsnojigt Göteborg har Alice svårt att bry sig om att hon är sjuk. Döende, faktiskt. Desto mer bryr sig bästa vännen Jack. Samtidigt som han säljer sin kropp för deras överlevnad, letar han desperat efter ett botemedel. En av hans torskar låter undslippa sig att pestfågeln Caradrius har återuppväckts. Caradrius kan bota de flesta sjukdomar, bara du kan betala. Jack och Alice snubblar över pestfågeln, men priset som de tvingas betala är kanske alldeles för högt.
Henrik Johansson är en tidigare bokbloggarkollega som debuterade 2013 med romanen Av kött och blod. Sedan dess har han släppt en novellsamling, och 2017 vann han Fantastiknovelltävlingen med Caradrius. Jag fick novellen som recensionsexemplar i både e-boks- och ljudboksformat och valde att lyssna på den.
Simon Väderklint fungerar alldeles utmärkt som inläsare för Caradrius. Han fångar Alice berättarröst, som är nästan blasé inför den gråhet, våld och paranoia som präglar hennes vardag. Detta är ett riktigt skitigt Göteborg som Johansson för oss med till. Det är svårt att finna ljusglimtar i en värld där ungdomar säljer sig själva och utnyttjas å det grövsta från barndomen. Realismen och mörkret går inte att värja sig emot.
Men det finns ljusglimtar. Skildringen av vänskapen mellan Jack och Alice är innerligt fin, även om de kanske är lite medberoende till varandra. I mörkret och smutsen har de i varje fall varandra, två trasiga själar som kan skänka tröst och värme i de övergivna lägenheter de tar över. Som vakar över varandra.
Att Johansson är bra på att skriva realism och svidande samhällskritik vet vi sedan tidigare, men hur är det med fantasybiten? Invävt i den realism finns stråk av det fantastiska i form av Caradrius, ett väsen som fascinerar och förskräcker. Pestfågeln har mänskliga drag, men är samtidigt långt ifrån mänsklig. Hen suger tag i både Jack och Alice och påverkar dem båda något enormt. Hur det övernaturliga har gjorts till en självklar del av berättelsen är suveränt skickligt skrivet.
Caradrius är en novell som håller mig i sitt grepp från första meningen till sista meningen, och slutet lämnar mig andlös.
Jag var nog inte lika glad i den här, förmodligen mest på grund av det grova språket. Det passas i berättelsen, men jag gillar det inte 🙂 Men slutet… ja, det var fantastiskt.
Jag håller lite med dig. Vet inte om det beror på novellen eller för att jag läste den direkt efter ”Efter floden”. Det blev för mörkt helt enkelt.
Kan nog bli tungt att läsa dem båda så snart på varandra.
Ja, slutet har verkligen en tyngd bakom sig.
Den här ska jag lyssna på 🙂
Hoppas du kommer att gilla den 🙂
Pingback: Läs en novell III - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson
Pingback: Månadsbokslut: Mars 2018 - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson