Children of Virtue and Vengeance: Upproret av Tomi Adeyemi

Kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Omslagsbild Children of Virtue and Vengeance: Upproret av Tomi Adeyemi

Författare: Tomi Adeyemi
Originaltitel: Children of Virtue and Vengeance
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Orïshas ättlingar, #2
Förlag: Lavender Lit (2020)
Antal sidor: 457 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Zélie och Amari har lyckats med det omöjliga och återfört magin till Orïsha. Men inte bara maji återfick sina förmågor, utan adliga med majiska förfäder fick krafter också. En del av dem är oerhört mäktiga. Zélie kämpar med konsekvenserna av ritualen och vad hon har förlorat, samtidigt som monarkin och de adliga kämpar för att behålla makten över Orïsha. Zélie borde vilja sätta Amari på tronen, men är hon verkligen den mest lämpade? Och är Inan lika död som de hoppas?

Jag tyckte att första boken i den här serien var väldigt lovande, även om den led av en del barnsjukdomar som debuter har en tendens att göra. En del av detta trodde jag skulle rätta till sig i Children of Virtue and Vengeance: Upproret när Tomi Adeyemi fick in mer vana som författare. Dessvärre fann jag mig själv rätt besviken. (Plus att jag var tvungen att läsa på Wikipedia vad som hade hänt i föregående bok eftersom jag inte kom ihåg ett dyft.)

Children of Virtue and Vengeance: Upproret är mellanböckernas mellanbok. Jag har lite svårt att se varför den behövde vara på över 400 sidor när det i princip inte händer något i den. Bara en massa käbbel. Käbbel över hur de ska gå till väga, hur de ska lära sig magi, hur de ska använda den, om de inte borde fly istället. Den här världen är så unik, så spännande, att den förtjänar mer än stereotypisk ungdomsfantasy. Men det är vad Adeyemi levererar. Vi har läst den här typen av träningsmontager tidigare. Sett den här sortens inre konflikter hos karaktärerna tidigare. Och jag finner varken Zélies eller Amaris karaktärsutveckling särskilt trovärdig.

Och slutet sedan. Children of Virtue and Vengeance: Upproret slutar med en hastigt ihopslängd cliffhanger, som kommer från ingenstans. Vad fan var det som hände? Litar inte Adeyemi på sin förmåga som författare att hålla kvar läsaren att hon måste använda sig av ett skapligt billigt trick?

Jag vill gilla Children of Virtue and Vengeance: Upproret mer än jag gör, men dessvärre blir jag mest besviken på detta.

Betyg 3: Gillade den.

Andra delar i serien

Children of Blood and Bone: Solstenen (recension)

Children of Virtue and Vengeance

Untitled

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Children of Virtue and Vengeance: Upproret av Tomi Adeyemi

  1. Lena skriver:

    Har tänkt läsa första boken i serien. Få se om man tycker om den eller ej. Har hört blandade recensioner.

    • C.R.M. Nilsson skriver:

      Jag gillade nog första boken bättre, på grund av potentialen. Sedan insåg jag att hon inte förvaltar den potentialen särskilt väl. Tror inte jag kommer att köpa tredje boken, utan lånar den istället.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.