Författare: Margaret Atwood
Förlag: Chatto & Windus (2020)
Antal sidor: 124 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Margaret Atwood är en författare med många strängar på sin lyra. Det känns som om jag bara har skrapat på ytan med hennes författarskap, men ändå har jag läst en del av henne och hennes bredd. Noveller, sakprosa, hennes klassiska dystopi, omtolkningar såväl grekisk mytologi som Shakespeare och även satir. Men trots att hon började sin bana som poet, är Dearly min första bekantskap med hennes lyrik.
Dearly är skriven från en plats av förlust, men också en plats av kamp. Den berör ämnen såsom åldrande, frånvaro och retrospektion, men också om förnyelse och gåvor. Vi möter mer eller mindre kända figurer ur mytologin. Vi tar del av tankar kring klimat och vår trasiga planet, men också om djur. Varulvar, sirener och drömmar intar scenen, men också det stillsamt vardagliga. Dikterna berör också kvinnors utsatthet, men också deras styrka.
För mig är Dearly en uppenbarelse. Det här är Atwood när hon är som skarpast, mest stridslysten, mest konfrontativ. Men det finns också stråk av humor i dikterna, även om ljusglimtarna är få. Värme kommer ännu mer sällan. Kärleken skildras med cyniskhet, när den finns närvarande. Blandningen är salig, men på sätt och vis finns det en röd tråd från början till slut.
Som jag tjatar om, ska poesi få mig att känna saker för att jag verkligen ska tycka om det. Och Dearly får mig att känna saker. Inte alltid angenäma saker, men varje dikt väcker en känsla, en tanke, en förnimmelse. Allt tilltalar mig inte i lika hög grad, men helheten blir något som får mig att golvas. Dikterna imponerar på mig i sin moderna sensibilitet, sin struktur, sitt ordval. Atwood är en skicklig vävare av ord, som aldrig förspiller ett enda.
Dearly är en fantastisk liten diktsamling, som gör mig ivrig att läsa mer av denna stora kanadensiska författares poetiska verk.
