Rocketman

Regissör: Dexter Fletcher
Manus: Lee Hall
Skådespelare: Taron Egerton, Bryce Dallas Howard, Richard Madden, Jamie Bell
Produktionsår: 2019
Längd: 121 minuter

Den blyge Reginald Dwight visar sig ha en fantastisk talang för att spela piano, vilket öppnar många dörrar för honom. Men han har sitt sikte inställt på rocken och världen. Snart byter han namn till Elton John. Han slår igenom med dunder och brak, men framgång har sitt pris. Fånge i en destruktiv relation, fastnar han i en allt djupare spiral av droger, alkohol och missbruk. Mycket kan härledas till hans dysfunktionella familjeuppväxt.

Rocketman och Bohemian Rhapsody kom ut ungefär samtidigt, vilket ledde till att man omedelbart började jämföra dem. Fastän de är ytterst olika. Rocketman är mer än musikal med inslag av i närmast fantastik, medan filmen om Queen mer är en rak dokumentär. Även om jag tycker om de surrealistiska dragen i denna film, måste jag nog säga att jag gillade den andra bättre.

Ni vet när ni kan se att något är objektivt bra, men det inte riktigt kommer åt er känslomässigt? En sådan film är Rocketman för mig. Musiken är underbar, Taron Egerton spelar fantastiskt i rollen som Elton John, foto och kostymer är fantastiska… Men jag sitter mest och väntar på att filmen ska ta slut. Den fängslar mig inte, dessvärre.

Kanske misslyckas Rocketman med detta på grund av att jag inte har någon större relation till Elton John. Han har varit lite mer en mysfarbror med konstiga solglasögon i utkanten av min musikaliska intressezon. Därför blev jag lite tagen på sängen av missbruket och den dysfunktionella relationen. Eller hur fruktansvärda hans föräldrar var. På så sätt kan jag ändå känna att Rocketman gav mig något: ytterligare kunskaper om en världsberömd artist som jag inte alls hade någon aning om tidigare.

På pappret är Rocketman riktigt bra, men det är något i kemin mellan mig och filmen som inte fungerar.