Trettonde natten: ruskig och lagom läskig för åldersgruppen

Trettonde natten

Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Eddy C. Bertin
Originaltitel: De dertionde nacht
Förlag: Rabén & Sjögren (1995)
Antal sidor: 172 sidor

Har gått ur tryck så den är knepig att få tag på.

Valentina är tolv år, nästan tretton, och har mycket att tänka på. Hennes föräldrar ska skiljas. Hon hemsöks av underliga drömmar. Det är klart som korvspad att hon inte vill flytta till sin mormor, men hon är tvungen till det. Tur är väl det för mormodern är den enda som känner till sanningen om deras släkt och den fiende som nu efter sexhundrasextiosex år söker hämnd från andra sidan graven.

Det är ju alltid den stora rädsla när du läser om en gammal favorit att den inte ska leva upp till minnena. Som ni vet vid det här laget var detta en av mina stora favoriter som barn. Jag måste ha läst den minst tio gånger. Helt övertygad om att den verkligen skulle vara urkass, satte jag mig ned för att läsa.

Den var inte urkass. Det är en precis lagom spännande, precis lagom läskig, bok för en tolvåring att läsa. Jag tyckte att även tjugoettåriga jag kunde få något ut det och måste erkänna att en del av kuslighetskänslorna från när jag var liten levde sig kvar.

Jag tyckte både att språket var härligt (användning av ordet ”inmundigas” fick mig att mysa), men att det var slarvigt uppbyggt. Min personliga åsikt är att stycken ska hålla ihop. Inte studsa som pingpongbollar mellan olika ämnen på det ryckiga sätt som sker i boken.

En stor anledning till det höga betyget är nog det rena nostalgivärdet, men även om den ibland känns slarvigt skriven så är det en spännande historia för rätt åldersgrupp.