1Q84: Första boken

Betyg: ☆☆☆
Författare: Haruki Murakami
Originaltitel: 1Q84
Förlag: Norstedts (2012)
Antal sidor: 450 sidor

Finns till exempel hos Adlibris eller Bokus.

När Aomame stiger ur en taxi och följer en trappa ned från motorvägen, hamnar hon helt plötsligt i en verklighet som är annorlunda från den hon är van vid. Hon har hamnat i 1Q84s värld. Tengo drömmer om att bli författare. Han får ett märkligt uppdrag att omarbeta en sjuttonårig flickas manus. Omständigheterna kring denna flicka och hennes manus är minst sagt förbryllande. På något sätt hör Tengo och Aomame ihop.

Jag velar fram och tillbaka angående betyget på den här boken. Det är inte den Murakami jag älskar som syns i den här boken. Det skymtar till ibland, men känslan som jag brukar få av hans böcker saknas. Ett tag kändes det så skönt därför att det var så Murakami och det finns härliga stycken. Till exempel diskussionen kring Orwells 1984 om att skriva om historien och förlora sin personlighet. Men jag upplevde guldklimparna som få i ett ganska trögflytande tempo.

För ett tag sedan talade jag med en vän angående en manlig fantasyförfattare, vars namn jag absolut inte kommer ihåg, som lät sina hjältinnor gå omkring och tänka på hur deras bröst såg ut hela tiden. Jag kan ju säga att de flesta kvinnor jag känner inte ägnar sina bröst så mycket tanke under dagen. Tyvärr har Murakami också drabbats av den sjukdomen som en del manliga författare drabbas av där de tror att det är realistiskt att kvinnor går och tänker på sina kroppsdelar hela tiden. Det går inte ett kapitel utan att Aomame tänker på sina välsvarvade ben eller annan valfri kroppsdel.

På tal om denna plötsliga fixering vid kvinnors kroppsdelar, så finner jag det motbjudande att Tengo ägnar så mycket tankar åt den sjuttonåriga Fukaeris bröst. Än mer motbjudande finner jag när han kommenterar om att hon borde ha den tröjan på sig på presskonferensen, då den framhäver bröstens form. Tengo var den av de två huvudkaraktärerna som jag fann mest sympatisk fram till dess. Jag höll med mycket om hans funderingar kring skrivande. Nu tycker jag att han är väldigt obehaglig.

Jag var intresserad av hur Aomames och Tengos berättelser skulle hänga ihop. Nyfiket väntade jag på pusselbitarna för att se hur det skulle komma sig. När det väl inträffade, föll det på plats på samma vackra sätt som det brukar i hans böcker. Men det dröjer alldeles för länge och boken segar till på flera ställen efteråt. Det är hackigt och ryckigt.

När jag lägger ifrån mig boken är det med en stark önskan att få veta mer, men även med en besk smak av besvikelse i munnen.