Häxmästaren av Saskia Walker (Maleficium, #2)

Betyg: ☆☆
Författare: Saskia Walker
Originaltitel: The Libertine
Översättare: Tove Hellbom
Serie: Maleficiumtrilogin, #2
Förlag: Harlequin (2013)
Antal sidor: 330 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Chloris Keavey har i sitt äktenskap ännu inte blivit gravid. Hennes skoningslöse make hotar att kasta ut henne på gatan. Desperat söker hon sig till en häxmästare för att bli med barn och utsätter sig för hans förförande magi. Denne häxmästare är Lennox Taskill, som i byn kallas för libertinen, och vars krafter är stora. Hans enda lojalitet ligger hos sina likar och han hyser förakt för vanliga människor efter att ha sett sin mor brännas på bål. Så när den förtjusande hustrun till en förmögen godsägare kommer till honom för att få hjälp, ger hon honom ovetandes både en möjlighet till förlustelse och vedergällning.

Det gick ett tag mellan att jag läste Häxmästaren och dess föregångare. När jag till sist plockade upp den såg jag fram emot något rätt lättsmält och kul att läsa. Tji fick jag. Av någon anledning hade jag fruktansvärt svårt att komma in i boken och det kändes som den inte började förrän efter hundra sidor. Därtill spenderade jag en stor del av läsningen med en känsla av irritation.

En sak som jag tyckte var befriande med Nattfjärilen var att den kvinnliga huvudpersonen för en gångs skull tyckte om sex och njöt av det. I Häxmästaren är dock den kvinnliga huvudpersonen Chloris lite mer typisk för den här genren. Hon rodnar, hon är helt ny till njutning, och hon säger ”nej” och ”sluta” så många gånger under bokens lopp att jag tappar räkningen.

Men Lennox slutar inte. Jag kan inte med ord beskriva hur hjärtligt trött jag är på den här klyschan i romance att kvinnan säger nej av blygsel eller att hon är överväldigad, men att mannen ändå fortsätter därför att ”hon innerst inne vill”. Vid ett tillfälle kastade jag Häxmästaren åt sidan av rent äckel. På sidan 287 säger nämligen Lennox: ”Du avvisar mig med orden men din kropp vill ha mig.” Det låter för mycket våldtäktsman för min del.

En annan klyscha som jag hjärtligt avskyr är när mannen ska väcka en kvinnas kvinnlighet genom att ha sex med henne. Helst ska hon vara oerfaren och rodnande av blygsel. Givetvis passar Chloris in i denna mall.

Jag förstår mig helt enkelt inte på deras relation. Det är andra boken på kort tid som jag läser där det känns som om de två karaktärerna går direkt från att först ha mött varandra till att tala om evig kärlek. Då sitter jag där i stillhet och tänker för mig själv: ”well, that escalated quickly.” För mig räcker det nämligen inte att en man och en kvinna möts för att jag ska tro att de är kära.

Däremot har Häxmästaren en starkare övergripande story än sin föregångare. Hur det här med magin fungerar har utvecklats närmre, likaså livet för de som har magiska förmågor. Magin har en mer central del i boken, vilket jag gillar. Likaså upplever jag att vi fick en djupare inblick i hur det är att leva i ett samhälle där om du blir påkommen med att bruka magi, så kommer de övriga ortsborna vilja bränna dig på bål.

Häxmästaren har en starkare övergripande story, men är fylld av just de romanceklyschor som retar gallfeber på mig.

Andra som har bloggat om Häxmästaren

Beas bokhylla; Boklysten; Pocketlover; Zellys bokblogg

Andra böcker i serien

Nattfjärilen (recension)

Häxmästaren

Havsdrottningen (recension)