Medverkande författare: Ray Bradbury, Arnold Bennett, Maurice Level, Edmund Crispin, Jack London, John Collier, W. Somerset Maugham, Edgar Allan Poe, Georges Simenon, Guy de Maupassant, Simon Brett, Agatha Christie, A. M. Burrage, Mann Rubin, Isaac Asimov, Eddy C. Bertin, sir Arthur Conan Doyle, Dorothy L. Sayers, Thomas Burke, Richard Bloch, Amelia B. Edwards, G. K. Chesterton, William Faulkner, Margery Allingham, Algernon Blackwood, P. D. James, Freeman Wills Crofts, Ambrose Bierce, Winston Graham, Mor Jokai
Förlag: Treassure Press (1987)
Antal sidor: 352 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Utgått ur försäljning.
Murder Most Foul är en novellantologi som samlas kring ett enda gemensamt tema: mord. I denna samling sammanvävs intriger, mysterier och kallblodade mord till en bok som bör tilltala den vane och den ovane läsaren av kriminalhistorier. Trettio stora namn inom genren bidrar med egna alster.
Det finns vissa böcker som har blivit stående i bokhyllan för att samla damm i flera år och när du väl läser den förstår du inte har gjort det mycket tidigare. Murder Most Foul är en sådan bok för mig. Jag plockade upp den för att se om den var något att ha eller om jag skulle rensa ut den, och fastnade för Ray Bradburys inledande novell. När jag sedan bläddrade till innehållsförteckning och insåg just hur många bra författare som medverkade ville jag direkt sätta igång och läsa den.
Murder Most Foul erbjuder en imponerande spännvidd av spännande och stundtals mycket otäcka mordhistorier. Det är allt från klassiska mordmysterier till science fiction involverande rymdskepp och robotar, till spökhistorier och mer humoristiska noveller. De berättas ur mordoffers eller mördares synvinkel, ur utredares eller vittnes synvinkel. Sammantaget blir det en spännande blandning som faktiskt skapar en snygg helhet.
Ovanligt nog håller också i stort sett alla noveller en hög klass, och skulle nog på egen hand förtjäna antingen en fyra eller en femma i betyg. Visst innehåller Murder Most Foul några noveller som inte riktigt når ända fram. The Kennel av Maurice Level är så förutsägbar att jag enbart utifrån titeln förstod vad som skulle hända; The Hand av Guy de Maupassant innehåller så mycket välbekanta teman att det knappast upplevdes som originellt; Tickled to Death av Simon Brett upplevs som ett av de där bisarra, surrealistiska humoravsnitt som varje kriminalserie måste göra minst ett avsnitt av; Light Verse av Isaac Asimov byggde på en intressant idé men den korta längden gjorde att den kändes outvecklad; och sist, men kanske sämst, You Got to Have Brains av Robert Bloch som mestadels kändes rörig.
Murder Most Foul är en riktig godisskål till novellsamling och i stort sett varje novell är som en god karamell: det går inte att bara ta en, utan du måste läsa några stycken åt gången.
Wow, låter intressant.
Den är väldigt bra 🙂 Tyvärr är den nog rätt svår att få tag på, utan det blir att vända sig till antikvariat eller dylikt.
Visst är det lite störande/roligt vilka guldklimpar man egentligen har i sin bokhylla. Utan att veta om det 🙂
Instämmer 😉 Därför börjar jag fundera på om jag inte regelbundet ska gå och botanisera i bokhyllorna, dra ut böcker, läsa första sidorna och se om det är något som jag fastnar för.
Pingback: Kaosutmaningen 2015 - C.R.M. Nilsson
Pingback: Kaosutmaningen är klar - C.R.M. Nilsson
Pingback: Tisdagstrion: Massor av mord - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson