Till flickorna i sjön av Elin Olofsson

Författare: Elin Olofsson
Förlag: Wahlström & Widstrand (2014)
Antal sidor: 237 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Helena får sparken från sitt jobb i kommunhuset. Samtidigt lämnar hennes man henne. Hon tar arbete som städare på sjukhuset och livet kliver in i en lunk. Men när hennes kusin Blåpojken plötsligt dyker upp i en sjukhussäng och hennes mamma börjar ringa igen, efter många års tystnad, rörs känslorna på nytt upp inom Helena. Men vad är det hennes mamma vill egentligen? Kan man glömma det som en gång ristats in i ens egen kropp? Och måste man återvända till det som varit, för att någonsin bli fri?

Till flickorna i sjön rör sig mellan nutid och det förflutna på ett drömskt, poetisk språk. På en gång både kargt och varmt, samtidigt som det på pricken fångar det jämtländska landskapet. Huvudpersonen Helenas hudlöshet och sårbarhet tränger sig in under huden på mig som läsare, fängslar mig. Berättelsen blir svår att värja sig emot. Ensamheten och mörkret. Elin Olofsson lyckas på ett precist sätt fånga både farorna och lockelsen med att vara ensam, och hur det känns att vara verkligt ensam.

Många gånger handlar Olofssons böcker om att möta det förflutna och komma till rätta med det. Försonas eller inte försonas med det. Till flickorna i sjön följer samma tematik. Helena måste konfrontera sitt förflutna för att förstå sitt nu, men hon vet inte om att det går att försona sig med det som skedde. Än mindre förlåta. Kanske är det inte ens önskvärt att förlåta. Det är en berättelse om kvinnor, om de flickor de en gång var och de kvinnor de blev, och kvinnlig vänskap.

Till flickorna i sjön är en vindlande roman, som kräver sitt av läsaren. Sorgligt om den flicka som en gång var och den kvinna som kom istället.

Andra böcker av Elin Olofsson jag har recenserat

Då tänker jag på Sigrid (recension)

Till flickorna i sjön

Gånglåt (recension)

Krokas (recension)