Go Tell the Bees That I Am Gone av Diana Gabaldon

Go Tell the Bees That I Am Gone av Diana Gabaldon

Författare: Diana Gabaldon
Serie: Outlander, #9
Förlag: Random House (2021)
Antal sidor: 902 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Året är 1779 och Claire och Jamie återförenas till sist med sin dotter och hennes familj på Fraser’s Ridge. Men även i North Carolinas avlägsna trakter börjar kriget märkas av. Spänningar uppstår mellan hyresgästerna, då lojaliteterna är delade. Det kommer inte dröja länge innan kriget befinner sig vid Jamies dörr. Inte så långt bort måste unge William Ransom komma till rätta med avslöjandet om sin sanna far och lord John måste försonas med en del personer, men också möta faror både för egen del och för sin sons skull. Samtidigt kryper revolutionen allt närmre till Fraser’s Ridge. Och med hela familjen samlad, står mer än någonsin på spel.

Det har tagit Diana Gabaldon närmare sju år att skriva Go Tell the Bees That I Am Gone. Kommer jag ihåg de finare detaljerna av vad som hände i boken innan? Nej. Bryr jag mig? Nej. Som tur är finns det gott om Outlander-wikipedia ute på nätet. Inte har jag tid med omläsning av denna mastodontserie, när jag kan återstifta bekantskapen med Claire och Jamie i deras här och nu.

Med tanke på hur efterlängtad Go Tell the Bees That I Am Gone är och mina höga förväntningar, har jag märkligt svårt att komma in i den. Den fångar mig inte med en gång. De första 200 sidorna handlar enbart om det vardagliga livet uppe på Fraser’s Ridge. Om att samla mat. Om att laga mat. Att se till att ha ett tak över huvudet. En av Gabaldons svagheter som författare är hennes oförmåga att kill her darlings. Allting som hon researchar och finner intressant, måste pressas in i boken. Oavsett vad det gör med bokens tempo.

Men så tar det hela fart. Jag fastnar i Go Tell the Bees That I Am Gone. Ändå händer det egentligen inte särskilt mycket i form av handling. Det är att likna vid andra boken i en trilogi: står stilla och stampar på stället, medan det etablerar vad som kommer att hända i den avslutande delen. För vi börjar nu obönhörligt närma oss slutet av denna saga, som har fört oss från Skottlands regniga heder till det hårda nybyggarlivet i USA. Frågan är hur det hela kommer att sluta. För en gångs skulle har jag inte ens några spekulationer.

Det känns som att svära i kyrkan, men i Go Tell the Bees That I Am Gone är det skönt att lämna Jamie och Claire. Jag älskar dem båda, men deras berättelse förnyar sig inte. Istället finner jag Briannas och Rogers liv intressantare. Men mest intressant är ju förstås Jamies oäkta son William och hans fosterfar lord John. Det är de som står för den största spänningen i denna bok. Ändå tycker jag inte att John på långa vägar får tillräckligt mycket spelutrymme här.

En pladdrig recension för en kringirrande bok. Go Tell the Bees That I Am Gone är ändå riktigt bra och avslutas på en ordentlig cliffhanger. Så snälla, Diana Gabaldon, ta inte sju år på dig att skriva nästa. Jag vet inte om mina nerver tål det.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

Främlingen (recension)

Slända i bärnsten (recension)

Sjöfararna (recension)

Trummornas dån (recension)

Det flammande korset (recension)

Snö och aska (recension)

Som ett eko (recension)

Skugga av svek I (recension)

Skugga av svek II (recension)

Go Tell the Bees That I Am Gone

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.