Igår kom andra delen av Captive Prince-trilogin ut, Prince’s Gambit. Jag läste böckerna när de fanns fritt tillgängliga på nätet, men strax därefter köpte Penguin rättigheterna till att ge ut den. Jag ska läsa om de båda första som förberedelse för att den tredje kommer ut tidigt nästa år. Så denna står på tur att köpas in.
Recensionen innehåller spoilers för tidigare delar i serien.
Författare: Diana Gabaldon Originaltitel: Written in My Heart’s Blood Översättare: Lisbet Holst Serie: Outlander, #8.5 Förlag: Bookmark Förlag (2015) Antal sidor: 575 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Claire svävar mellan liv och död efter att ha blivit skjuten. När hennes liv mirakulöst räddas, lämnar Jamie kontinentalarmén och beger sig tillsammans med Claire till Philadelphia. Deras nya hem blir Fergus och Marsalis tryckeri, men platsen dit de verkligen längtar till är hem till Fraser’s Ridge. En eldsvåda som slutar i tragedi får dem att sätta planerna i verket trots att vintern närmar sig. I ett modernt Skottland fattar Brianna beslutet att hon och barnen måste bort därifrån för att komma undan de människor som är ute efter henne. Var kan hon fly annat än till en annan tid?
Jag tycker fortfarande att det är märkligt att dela upp böcker i två delar, men i det här fallet kan det nog ha varit till en fördel. Det var tur att Skugga av svek II var andra delen, därför att det här skulle nog ha dragit ned betyget ordentligt. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var som störde mig. Kanske hade jag så höga förväntningar på grund av föregående bok. Kanske var det att jag upplevde den som rörig: många trådar som hastigt knöts samman. Många trådar som kastas ut för att bana väg till uppföljaren.
Det känns också som om Skugga av svek II är lite planlös. Släng in ett slag här, släng in en detaljerad och ofta svår medicinsk procedur för Claire att genomför där, utan att det riktigt hänger samman med vartannat. Det vankas bröllop som mest känns som en ursäkt att skriva sexscener om några andra än Jamie och Claire och givetvis blir kvinnorna gravida samtidigt, vilket alltid tycks ske i den här typen av böcker.
Dessutom känns det som om Skugga av svek II är de meningslösa dödsfallens bok. Vissa dödsfall var väntade, sådana som jag nästan undrat över varför de ännu har skett eftersom karaktären i fråga började bli gammal. Andra kändes så totalt meningslösa, som det tragiska dödsfallet i eldsvådan eller att en karaktär som nyligen introducerades dog utan att det tillförde handlingen något. Varför introducera en karaktär, få mig att intressera mig för hen, och sedan bara skriva ut hen utan vidare?
Skugga av svek II gjorde mig faktiskt riktigt besviken efter hur bra jag tyckte att Skugga av svek I var.
Främlingen (recension)
Slända i bärnsten (recension)
Sjöfararna (recension)
Trummornas dån (recension)
Det flammande korset (recension)
Snö och aska (recension)
Som ett eko (recension)
Skugga av svek I (recension)
Skugga av svek II
Under en längre period tänkte jag att nej, jag kommer aldrig att skaffa en läsplatta. Det fanns ett starkt motstånd mot det. Det skulle inte vara samma sak. Lite lustigt eftersom jag gärna läser till exempel fanfiction på datorn. Men så hade Adlibris sänkt priset på sin Letto ordentligt och motståndet övervanns.
Jag läser inte jättemycket e-böcker, men det händer. Den senaste jag läste var Hjärtans fröjd av Per Nilsson och nästa jag ska ge mig på är I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell.
Jag är seg i starten idag eftersom jag började må dåligt igår och fick rådet att åka upp akut, eftersom symtomen liknade när jag hade natriumbrist tidigare i år. Lyckligtvis var det ingen fara och jag fick åka hem halv tre i natt. Så jag har sovit en del nu på förmiddagen och orkar nu ta itu med Top Ten Tuesday. Veckans tema är Top Ten Hyped Books I’ve Never Read.
Engelforstrilogin av Sara Bergmark och Mats Strandberg
Istvillingar av S. K. Tremayne
Kvinnan på tåget av Paula Hawkins
Odinsbarn av Siri Pettersen
Gone Girl av Gillian Flynn
Ensam på Mars av Andy Weir
We Were the Liars av E. Lockhart
I kroppen min av Kristian Gidlund
Uppstigandet av Karen Bao
Flykten från läger 14 av Blaine Harden
Jag trodde jag skulle vara trött på regn efter hur regnig våren har varit, men nu är det faktiskt riktigt skönt. Det känns som om det verkligen behövdes.
Kanske skulle jag ha känt annorlunda om jag hade befunnit mig nära havet under värmeböljan. Veckans tema på tematrio är hav.
Vi kom över havet av Julie Otsuka är en mycket tunn, vackert skriven roman där en grupp japanska kvinnors kollektiva röst skildrar hur de reste över havet, till USA, i dröm om ett bättre liv. Livet blev inte riktigt vad de väntade sig. En av de bästa böckerna jag läste förra året.
Sargassohavet av Jean Rhys är en bok som ger en röst till den galna hustrun i Jane Eyre. Antoinette Cosway växer upp i Västindien och har det inte helt lätt. Det går rykten om hennes familj. En engelsman känner inte till dessa och gifter sig med henne. En mycket vacker och oroande roman som var en av de bästa jag läste 2013.
Havsdrottningen av Saskia Walker är sista delen i en av de bättre erotiktrilogierna jag har läst, även om det kanske inte är den bästa boken därifrån. Den handlar om syskonen Taskill, som har magiska förmågor. Efter att deras mamma har avrättats för häxeri sprids de åt olika håll och det är nu den yngsta systern Maisies tur. Hon hamnade i England, långt borta från Skottland, i en rik familj och har nu upptäckt att hennes förmyndare har allt annat än trevliga planer för henne…
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om About a Boy av Nick Hornby så här långt, och då har jag ändå läst hälften. Lite småmysig, lite kul, kanske omdömet får bli så här långt. Den är på lagom nivå där jag befann mig i värmen.
Det går betydligt trögare med Jeanette Wintersons Konst. Inte för att den är dålig, snarare tvärtom, men den kräver en hel del hjärnceller. Hjärnceller är det första som smälter i extrema värme vi har haft. Nu när det är lite svalare hoppas jag kunna ta tag i att läsa den på nytt. En essä om dagen är ganska lagom.
Ett väldigt vackert omslag tycker jag att Changing Planes av Ursula K. Le Guin har, och jag tycker att hennes språk är vackert också. Det här är en samling berättelser om resor till olika plan, där vi introduceras till folket som bor där och det känns så övertygande att jag nästan tror att dessa platser existerar.
Det plan jag skulle vilja besöka, går dock inte ens i boken att besöka:
It’s well known that the Zuehe plane is unusually tenuous. Visitors of ordinary mass and solidity are in danger of breaking through the delicate meshes of Zuehan reality, damaging a whole neighborhood in the process and ruining the happiness of their hosts. The affectionate, intimate relationships so important to the Zuehe may be permanently strained and even torn apart by the destructive weight of an ignorant and uncaring intruder.
[…]
We’d all like to see the moonstone towers of Nezihoa, as pictured in Roman’s Planary Guide, the endless steppes of mist, the dim forests of the Sezu, the beautiful men and women of the Zuehe, with their slightly translucent clothes and bodies, their pale grey eyes, their hair the color of tarnished silver, so fine the hand does not know when it touches it.
(s. 224)
Det här fick mig att känna att jag verkligen måste se till att läsa mer av Le Guin.
Varje söndag delar vi med oss av ett stycke från boken vi håller på att läsa just nu. Detta sker vanligtvis på initiativ av Mari på bloggen Flukten fra verkligheten. Enda regeln är att spoilers undanbedes.
Idag har jag inte särskilt mycket kvar av Jojo Moyes Etthundra mil, som är en sann feelgood. I den får jag möta Jess Thomas som, efter att hennes man har stuckit, tvingats jobba dubbelt för att kunna försörja sina barn. Sonen blir slagen i skolan och dottern är ett sådant mattegeni att en privatskola har fått upp ögonen för henne. Problemet är att de inte har råd med avgiften. Enda chansen är om hon vinner en matteolympiad och de måste ta sig dit. På så sätt kommer en IT-miljonären Ed Nicholls kommer in i deras liv. Men han hade nog inte räknat med allt som skulle ske när han erbjöd sig att skjutsa den lilla familjen och deras illaluktande hund till Skottland…
Smakbiten kommer från sidan 25:
Bildkälla: Goodreads.
De hade skaffat Norman från ett hundstall efter att pappa hade flyttat och mamma hade legat vaken elva nätter i rad och oroat sig för att tjuvar och mördare skulle bryta dig in när folk väl insåg att han var borta. På hundstallet hade de sagt att han var fantastisk med barn och en utmärkt vakthund. ”Men han är så stor”, sa mamma.
”Desto mer avskräckande”, hade de svarat glatt. ”Och sa vi att han är fantastisk med barn?”
Nu två år senare sa mamma att han i princip bara var en enda stor mat- och bajsmaskin. Han dreglade på kuddar och ylade i sömnen. han trampade runt i huset och hårade ned överallt och avfyrade stinkbomber. Mamma sa att hundstallet hade haft rätt: ingen skulle våga bryta sig in i huset av rädsla för att Norman skulle gasa ihjäl dem.
Det finns mycket bra som är skrivet om vänskap, men för mig kommer Harry Potter alltid vara svårslaget. Genom seriens lopp kändes det som om Harry, Ron och Hermione var mina vänner. Jag växte upp med dem.
Bildkälla: Discshop.
Regissör: Dean DeBlois och Chris Sanders Manus: William Davies, Dean Deblois och Chris Sanders Skådespelare: Jay Baruchel, Gerard Butler, Craig Ferguson, America Ferrera Produktionsår: 2010 Längd: 98 minuter Exempel på var den kan köpas i olika format Bluray | CDON, Discshop DVD | CDON, Discshop
Vikingabyn Dräggö har sitt eget unika problem: den anfalls regelbundet av drakar. Men istället för att packa ihop sitt pick och pack och fly, har vikingarna gjort det till sin livsstil att dräpa drakar. Femtonårige Hicke, som är son till byns hövding, drömmer om att dräpa sin första drake. Då kanske han skulle få åtnjuta lite respekt. Till skillnad från alla andra misslyckas han nämligen alltid. Men så lyckas han till sist ta en drake till fånga, den farligaste av alla drakar. Dock förmår han inte döda den, utan de blir bästa vänner. Drakar är nog inte så farliga trots allt.
Jag trodde att jag hade sett hela Draktränaren tidigare, men jag känner inte alls igen början. Den där Hicke presenterar Dräggö och dess unika förutsättningar, sina drömmar om att dräpa en drake så att han till sist ska få en tjej. I mina ögon tycks det snarare som om det är motiverat utifrån att vilja få sin fars erkänsla och acceptans från resten av byn, som tycks se honom som en misslyckad kuf. Men visst, tonåriga killar måste tydligen enbart motiveras utifrån önskan om att få en tjej.
Bara de främsta av byns ungdomar, antar jag, det är inte helt tydligt, väljs ut för att tränas till drakdräpare. Den skickligaste av dem är Astrid, men stor del av filmen ägnas åt att killarna dels stöter på henne och att hon skriker när hon blir överraskad. Det skulle vara skönt om Draktränaren tog ett steg längre och lät henne var tuff utan att alla killar skulle se henne som en potentiell dejt.
Men relationen mellan Hicke och den skadade draken Tandlöse växer fram fint och är väl den största behållningen med Draktränaren. I övrigt känns det lite väl tv-spelsaktigt när de olika drakarna presenteras och de har 4 i uthållighet eller dylikt. Likaså halkar många av actionssekvenser över i tv-spelsterritoriet.
När Hicke och Tandlöse flyger, å andra sidan, lyfter verkligen animationskonsten i Draktränaren. Norrsken som spelar över himlen och vågor nedanför dem. Den vackra naturen de färdas genom. Det är nästa som att vara där och känna vinddraget.
Draktränaren är en fin film om vänskap, men jag mindes den som mycket bättre än vad den var.
Har alldeles för mycket blod i koffeinsystemet, drömmer om att bli författare och tycker att sarkasm är en livsstil. Böcker och koffein får världen att gå runt. Boksmaken är ecklektisk.
Det går bra att mejla på blogg[at]lacrimamens.com.
my read shelf:
