Mannen utan öde av Imre Kertész

Postat den torsdag 9 april 2015 av C.R.M. Nilsson

mannen utan öde

Författare: Imre Kertész
Originaltitel: Sorstalanság
Översättare: Maria Ortman
Förlag: Norstedts (1998)
Antal sidor: 207 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris

När fjortonårige Györgys Köves är på väg till arbetet en morgon, stoppas bussen han befinner sig på och alla judar ombeds stiga av. Till en början verkar det enbart vara ett lustigt inslag i dagen. Tillsammans med tusentals andra judar placeras han på ett godståg. Men det är först när dörrarna slås upp och vakterna skriker åt dem som han börjar ana att något är fruktansvärt fel. Framme i lägret börjar han förstå en fruktansvärd sanning: dödslägren var inte påhittade lögner. Nu är han tvungen att kämpa för sin egen överlevnad.

I år har jag läst ovanligt mycket böcker som utspelar sig under eller kring Andra Världskriget. Den senaste är Mannen utan öde, som liksom de andra är mycket obehaglig. I den här skildras livet i ett koncentrationsläger med ett avskalat språk och ett avståndstagande tonfall, som om den unge berättaren bara ser händelserna inträffa. Det blir aldrig känslomässigt eller dramatiskt, utan rakt och sakligt. Som om det är det som krävs för berättarens överlevnad.

Mannen utan öde är en skildring av livet i koncentrationsläger som jag aldrig har läst förr. Den visar på hur det mänskliga sinnet trubbas av det hemska, att det är omöjligt att ta in, att det är möjligt att betrakta hemskheter utan större känslor. Ett koncentrationsläger är, som berättaren beskriver det, ett liv som består av ändlösa grå vardagar. Det kan vara tråkigt, det är möjligt att skratta och bygga vänskap, ibland kan det till och med vara vackert. Vardagen i lägret är det som Imre Kertész lägger krutet på.

Mannen utan öde ger också en bild av hur det kom sig att ingen protesterade. Hur poliserna och soldaterna agerade vänligt så att Györgys och hans kamrater anmälde sig som frivilliga för att åka till lägret, där de trodde att de skulle få arbete. Där möttes de av fångar, som de kände sig överlägsna mot, men genom en hastig och oväntad förvandling fann de att även de var fångar och att allt det hemsk var sant.

Men fortfarande är Györgys oförmögen att sluta vilja vinna sina fångvaktares gillande. Han anstränger sig till gränsen till döden för att han tycker sig se gillande i vaktens ögon. Ser han ut att vara besviken, tar det nästan knäcken på honom. Trots att de håller honom fången och utsätter honom för detta kan han inte riktigt sluta se upp till dem. Särskilt inte när han och övriga fångar blir allt sämre och sämre och de friska, välgödda männen helt plötsligt blir så oerhört vackra.

Mannen utan öde var en bok jag inte trodde skulle beröra mig först, det kändes inte så, men den kröp in i mig och kommer att dröja sig kvar länge.

betyg4

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | 4 kommentarer

Den odödliga Henrietta Lacks av Rebecca Skloot

Postat den torsdag 9 april 2015 av C.R.M. Nilsson

den odödlig henrietta lacks

Författare: Rebecca Skloot
Originaltitel: The Immortal Life of Henrietta Lacks
Översättare: Göran Grip
Förlag: Leopard förlag (2012)
Antal sidor: 378 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Året är 1951 och efter att ha känt på sig att något är fel under en tid får Henrietta Lacks diagnosen livmodercancer. Under behandlingen tas, utan hennes eller familjens samtycke, tas prover från tumören. Dessa celler visade sig ha särskilda egenskaper: de är odödliga. Tack vare dessa egenskaper har de varit den medicinska forskning till stor hjälp i framtagning av mediciner, vaccin och andra medicinska framsteg. Allt utan familjens vetskap.

Den odödliga Henrietta Lacks är en bok som verkligen fick tankarna att snurra. Tanken på hur den medicinska professionen betedde sig är skrämmande. Att det inte ansågs nödvändigt, snarare skadligt, att informera patienter om farorna med behandling eller ens att informera om diagnos känns fullständigt oansvarigt. Likaså att inte informera försökspersoner om just vad det är de ställer upp. Så Den odödliga Henrietta Lacks har fått mig att fundera ytterligare ett par varv kring det här med forskningsetik, särskilt vi som bedriver forskning med levande varelser.

På ett annat plan får jag lite känslan av att visst, det var kutym att inte informera om saker och ting, men det känns också som om läkarna drog fördel av familjen Lacks bristande utbildning. När de förklarade försäkrade de sig inte om att de förstod, utan var bara nöjda med att få ett medgivande. Den odödliga Henrietta Lacks väcker då även funderingar om rasism och frågor om klass, vilka olika möjligheter som finns för människor att ta till sig information beroende på vilken bakgrund de har.

Rebecca Skloot balanserar det mer nära, personliga porträttet av familjen Lacks med att beskriva de vetenskapliga framsteg som har möjliggjorts tack vare Henriettas celler. Även en person som mig som inte har läst naturvetenskap sedan första året i gymnasiet kan hänga med och förstå vad Henrietta har gjort för vetenskapen. Det känns som om Skloots i Den odödliga Henrietta Lacks lyckas balansera mellan att skriva för initierade, kunniga människor och människor som har mindre kunskap på ett perfekt vis, och det blir oemotståndlig läsning. Till min förvåning sträckläser jag.

Den odödliga Henrietta Lacks är också en djupt personlig bok. Skloot är ständigt närvarande, från sin första inledande undran vem denna kvinna var till att hon kämpade för att upprätta kontakt med familjen. Men till skillnad från när andra journalister blandar in sig själva i det hela, skildrar Skloot istället hur hon kom att lära känna familjen Lacks och bry sig om dem. Texten präglas av omtanke och en viss känsla av att hon vill beskydda familjen, samtidigt som hon för deras talan för större delen av världen.

Den odödliga Henrietta Lacks är fascinerande läsning: omskakande, upprörande, tankeväckande… Har du inte läst den ännu, gör det!

betyg5

betygrekommenderad

Andra som har bloggat om Den odödliga Henrietta Lacks

Annas bokblogg; Beas bokhylla; Bokblomma; Bokgalleriet; Bokpotaten; Boktokig; Books ABC; Books on my mind; Endast E-böcker; Snowflakes in rain; Underbara Böcker

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 7 kommentarer

Gör vackra smycken av pärlor av Gro Aanesen

Postat den onsdag 8 april 2015 av C.R.M. Nilsson

gör vackra smycken av pärlor

Författare: Gro Aanesen
Originaltitel: Perlor på en snor
Översättare: Anita Sandberg
Förlag: Bokförlaget Semic (2007)
Antal sidor: 71 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Har utgått ur försäljning.

Fördelarna med att tillverka sina egna smycken är många: du får precis vad du vill ha, de passar din personlighet och dina kläder. Gör vackra smycken av pärlor bjuder på inspiration och smycken att frestas av. Svårighetsgraderna varierar, materialen kan blandas hejvilt och du kan virka eller trä pärlorna på plats. Gro Aanesen visar dig steg för steg hur du ska tillverka dina egna smycken.

Gör vackra smycken av pärlor är ett sådant där märkligt bokreaköp, där jag inte har en aning hur jag tänkte när jag köpte det. Smycken har jag inte tillverkat på år och dagar, och när jag sätter igång med en av beskrivningarna blir jag snabbt påmind om varför. Resultatet må vara tillfredsställande och vackert att beskåda, men vägen dit är kantad av rasande svordomar och pärlor som glider av tråden i tid och otid.

Det som gör att jag uppsöker denna typ av böcker, oavsett om det gäller virkning eller smyckestillverkning, är att jag vill känna en gnista tändas. Det måste vara så att jag får svårt att bestämma mig i vilken ände som jag ska börja. Kort sagt: jag vill bli inspirerad. Det är förstås en högst individuell känsla, men för mig faller Gör vackra smycken av pärlor kort inom målet. Av alla de beskrivningar som finns är det endast fyra som jag känner mig sugen på att göra, och då med ganska kraftiga modifieringar. Det här armbandet är inspirerat utifrån en beskrivning från boken:

görvackrasmyckenavpärlor

Vad är det som gör att Gör vackra smycken av pärlor inte inspirerar mig? Det är troligen att få av smyckena som skulle passa in i min stil. Min känsla är att majoriteten av smyckena passar ihop med en mer bohemisk stil än vad min är. Jag gillar lite enklare, mer stilrena smycken och det var väldigt få i Gör vackra smycken av pärlor som passade in på den beskrivningen.

Vid en blott genomläsning ter sig beskrivningarna smått obegripliga, men när du väl sätter dig ned med boken och pärlorna i högsta hugg upptäcker du att Gör vackra smycken av pärlor är väldigt pedagogiskt uppbyggd. Det är lätt att följa de olika stegen för att nå fram till ett fint smycke.

Gör vackra smycken av pärlor fann jag kanske inte lika inspirerande som jag skulle ha önskat, men det är fortfarande en bra bok för den som vill tillverka sina egna smycken.

betyg3

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 4 kommentarer

Omslagsonsdag #86 Ansikten

Postat den onsdag 8 april 2015 av C.R.M. Nilsson

Jag skulle inte vilja påstå att jag är omslagsfanatiker. Men jag måste erkänna att jag älskar att skriva inlägg om omslag. Därför känns Bokpotatens omslagsonsdag som ett vettigt inslag i mina veckor. Det hela går ut på att hitta ett gäng fina omslag utifrån ett visst tema.

Då står jag åter som värd för omslagsonsdag, och det är samma regler som alltid som gäller:

l någon vara med så haka på, ni har en vecka på er innan nästa tema så visa nu upp de omslag ni tycker bäst om. Varje onsdag blir det alltså omslagsinlägg på olika teman, ni visar upp så många eller så få böcker som ni vill och ni behöver inte lägga upp inlägget just på onsdagen. Nästa veckas tema smygpresenteras (förhoppningsvis) på Bokpotaten på söndag, uppe till höger.

Veckans tema är ansikten.

ansikten ansikten2

Jag vet, eller tror mig i alla fall minnas, att vi har kört detta tema eller liknande tidigare, men det är också den typen av motiv som ofta återkommer på omslag så det borde vara lätt att hitta nya snygga omslag. Människoansikten fascinerar mig på grund av sina olika former. Men när jag tittade närmre på de jag hade valt insåg jag att alla i princip hade samma ansiktsform. Lite märkligt.

Veckans snyggaste är nog för min del antingen Witch Song eller The Vale Girl.

Vad säger du: är det något av dessa omslag du fastnar lite särskilt för?

Publicerat i läsning | Etiketter | 12 kommentarer

Topp tio karaktärer jag skulle vilja kika in hos

Postat den tisdag 7 april 2015 av C.R.M. Nilsson

Topp Tio Tisdag

Denna tisdag är visst en riktigt slö dag. Lillebror ligger och sover på mig så att jag inte kan ta mig någonstans. Visst, det är bara att flytta på honom, men hur lätt är det när han är så söt och trött?!

Som tur är kommer jag ju åt datorn från där jag sitter, så jag kan ta itu med Top Ten Tuesday trots att jag har en vovve som använder mig som säng. Veckans tema är Top Ten Characters You’d Like To Check In With (meaning, the book or series is over and you so just wish you could peek in on the ”life” you imagine they are leading years down the line after the story ends).

Katniss Everdeen är en karaktär jag verkligen skulle vilja se hur det gick för, med tanke på hur trilogin slutade.

Harry Potter är jag lite nyfiken på vad som hände innan han slog sig ned och bildade familj. Prologen utspelade sig ju nitton år i framtiden och lämnar ett par år som ingen riktigt vet vad som hände under.

Sam Roth, från Vargarna av Mercy Falls, skulle jag vilja checka in hos och se hur han har det idag. Han var ju inte med ens i närheten av tillräckligt mycket i den fjärde boken.

Biffy från Parasollprotektoratet behöver jag definitivt veta hur det gick för sedan. Jag tycker att Gail Carriger ska ge honom sin egen serie.

Oshima, från Kafka på stranden, är jag nyfiken på hur det gick för sedan.

Four är också en karaktär som, med tanke på Allegiant, jag vill vet hur det har gått för och hur han mår idag.

Eleanor och Park är två karaktärer jag verkligen skulle vilja kika in hos och se hur det gick i framtiden.

Karaktärerna i Varia av Charlotta Jonasson  vill jag gärna veta hur det gick för sedan. Jag är för övrigt väldigt på för en uppföljare till denna bok!

Margaret Prior i Sarah Waters Affinity skulle jag verkligen vilja vet hur det gick för sedan, med tanke på att jag har utnämnt detta till ett av de grymmaste boksluten jag läst.

Jude och Noah i Jandy Nelsons Jag ger dig solen skulle jag vilja veta hur det gick för sedan. Hur ser deras relation ut idag?

ps. Ni som deltar i omslagsonsdag: jag är vikarie igen och morgondagens tema är ansikten. Sprid ordet!

Publicerat i läsning | Etiketter | 8 kommentarer

En bokbloggares hemliga liv

Postat den måndag 6 april 2015 av C.R.M. Nilsson

Jag hittade den här enkäten inne hos Vargnatts bokhylla och hos Kattugglan, som båda taggade de personer som kände för att göra den. Eftersom jag känner för att göra den så ansåg jag mig ha blivit taggade av båda två 😉

1. Hur länge har du bloggat?

Jag började blogga den 18 januari 2012.

2. Tror du att du kommer sluta blogga om böcker i framtiden?

Namnet (Cassandra) till trots, så är jag faktiskt inte synsk. Det är möjligt att jag slutar blogga om böcker, därför att livet slukas av andra ting, eller så fortsätter jag att blogga i många år till. Så länge det fortfarande är roligt kommer jag nog att fortsätta.

3. Vad är det bästa med att vara en bokbloggare?

Det är utbytet oss bokbloggare emellan och diskussionerna som uppstår kring olika böcker. Även kontakten med förlag och författare upplever jag som mycket givande och trevlig. Överlag är det underbart att få ge sig hän och nörda ned sig i böcker utan att betraktas som konstig.

4. Vad är det värsta med att vara en bokbloggare?

Två saker: att vara tvungen att tacka nej till författare som mejlar och undrar om jag vill läsa deras bok, och att skriva negativa recensioner som kommer eller inte kommer att läsas av författaren.

5. Har du svårt att skriva rubriker till dina inlägg?

Ja, av olika skäl. Det är svårt att få till snitsiga rubriker, så jag försöker hålla mig till det funktionella så att läsarna ska få en rättvisande bild av vad inlägget innehåller. När jag försöka snitsa till det är jag alltid rädd för att rubriken ska vara missvisande, att läsaren väntar sig att få läsa något annat…

6. Finns det någon bokbloggare som du beundrar?

Självklart, men ingen nämnd, ingen glömd.

7. Vilken bokbloggare skulle du vilja ha som gästbloggare på din blogg?

Jag vill nog inte ha någon gästbloggare. Det här är mitt privata hörn av internet, där jag vräker ur mig åsikter om det jag verkligen älskar: böcker. Jag känner mer än lite äganderätt och skulle nog inte förmå mig själv att välkomna någon annan att leka i min sandlåda. Så tråkig är jag.

8. Hur ser din rutin ut när du bloggar? T ex vilken tid, klädsel, dryck m.m.

Ärligt talat, ni vill inte veta hur ofta det är tidigt på morgonen, i sista minuten, plirandes mot skärmen med temuggen i högsta hugg, pyjamas på och morgonrufset stadigt på plats. Jag föredrar att blogga på kvällen, dock oftast även då iförd pyjamas och även då med en kopp te i handen. Jag gillar pyjamas, jag gillar te. Men då är jag oftast lite piggare.

9. Har du svårt för att skriva recensioner?

Ibland. Jag går igenom perioder när jag knappt förmår skriva en enda recension (det är därför jag sällan lägger ut bokrecensioner nära inpå när jag läste ut böckerna; jag behöver skapa en buffert). Jag kan bli blockerad i skrivandet, veta vad jag vill säga men inte för mitt liv kunna få ned det på papper. Ibland har jag heller inga starka åsikter om böcker som gör att det känns som om jag mest famlar runt i mörkret och försöker komma på något att säga om dem. Andra gånger skriver de sig själva.

10. Vad tycker du om bokbloggarvärlden?

Oerhört trevlig gemenskap. Det är alltid en underbar stämning och vi är lyckligtvis så gott som befriade från nättroll.

11. Vilka taggar du för den här taggen?

Jag taggar den som inte har gjort den här och känner sig manad till att göra den.

Publicerat i okategoriserad | Etiketter , , | 12 kommentarer

En smakebit på söndag: En dröm från att dö

Postat den söndag 5 april 2015 av C.R.M. Nilsson

En smakebit på søndag

Varje söndag delar vi med oss av ett stycke från boken vi håller på att läsa just nu. Detta på initiativ av Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Enda regeln är att spoilers undanbedes.

Den här påskhelgen har inte riktigt blivit som jag har tänkt mig, utan jag har spenderat den helt genomförkyld och i sängen. Sovandet har uppblandats med att gå ut med hundarna och läsa lite recensionsexemplar som kommit hem till mig under de senaste veckorna.

Turen har nu kommit till En dröm från att dö av Emelie Kalén Loxi. Det är en ungdomsbok som handlar om psykisk ohälsa bland unga. Ellen lever i en sluten värld där tiden tycks stå still och ångesten härjar. Zack bor i Stockholms innersta, studerar konst och jobbar som fotomodell. Han vill uppleva något som känns äkta. Hon vill bli kär. Vuxenvärlden försöker hjälpa, men blundar för sina egna problem och stjälper snarare än hjälper.

Smakbiten kommer från sidan 20-21:

Bildkälla: Goodreads.

Ord på vita pappersbitar. Ord i böcker. Ord från en människa till en annan. Förutbestämda teckenkombinationer som gjorde det möjligt att skapa liv vid sidan om det som hon hade tilldelats av den allsmäktige där ovan. Gud. Nja, egentligen trodde hon inte på Gud. Varför ska man tro på någon annan när det egentligen handlar om att tro på sig själv? Tro tillräckligt mycket för att bli någon, sträva efter att bli bättre och prestera för att känna sig duglig. Känna sig värd att få leva. Gestalta en perfektion utan att anstränga sig det minsta. Perfektion ska bara finnas där naturligt. Annars är du inte perfekt.

Publicerat i läsning | Etiketter | 37 kommentarer

Blood Canticle av Anne Rice

Postat den lördag 4 april 2015 av C.R.M. Nilsson

Denna recension kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

blood canticle

Författare: Anne Rice
Serie: Vampyrkrönikan, #10; Mayfair Witches, #4
Förlag: Ballantine Books (2004)
Antal sidor: 401 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Blackwood Farm är i uppror efter den senaste tidens händelser. Värre blir det när Mona Mayfair, arvtagare till Mayfairklanen, dyker upp i hemmet. Hon befinner sig på dödens tröskel. För att rädda henne ger Lestat henne sitt blod och det lurar in honom i Mayfairklanens värld. Den mystiska Rowan Mayfair fångar hans öga och han faller obönhörligt för henne, till spöket farbror Julians stora missnöje. Familjens hemligheter för dem till en privatägd ö utanför Haiti. Lestat, som nu vill bli ett helgon, får chansen att dräpa draken. Mona och resten av Mayfairfamiljen har nämligen ett hemligt blodsband till en annan odödliga art: de mystiska Taltos.

Anne Rice är vokal i sin kritik mot negativa recensioner, som hon menar kan skada en författares självförtroende och göra att de inte kan fortsätta skriva. En av anledningarna till denna ståndpunkt är Blood Canticle. Den kom första gången ut 2003 och var tänkt att avsluta både Vampyrkrönikan och hennes serie om Mayfairhäxorna. Hennes man hade dött året innan. När Blood Canticle kom ut började besvikna, rabiata fans härja och anklagade Rice för att, i princip, ha förlorat förståndet efter att hennes man hade dött.

Jag tycker att negativa recensioner behövs för att stimulera konversationen kring böcker, men att du inte tycker om en bok försvarar inte det att du går till attack mot författaren. Utgå istället från dig själv och förklara varför du inte gillar boken. Med det sagt, så är min upplevelse att Blood Canticle är långt ifrån Rice bästa bok och det är den enda av hennes böcker som har fått ett lågt betyg från mig. Anledningen till detta är att det bitvis inte känns som om det är den Anne Rice jag har lärt känna som om har skrivit den. Synd, därför att det är en direkt uppföljare till en av mina favoriter i serien, Blackwood Farm.

Kanske hänger denna uppfattning ihop med att den Lestat som är berättare i Blood Canticle inte är igenkännlig för mig. Det blir för mycket ”dude” och ”bro”, och uttryck som jag aldrig kan dra mig till minnes att han har använt sig av tidigare. Alla serier måste någon gång förnya sig, men att nästan helt och hållet ändra skrivsätt i sista boken? Det fungerar oftast inte särskilt väl. Inte heller här där det känns som Rice har försökt få till ett modernare, hippare språkbruk som inte passar med det vi känner till om karaktärerna sedan tidigare.

Mayfair-serien och Vampyrkrönikan är förenade sedan tidigare, men nu när det är dags att knyta ihop säcken känns det som ett ändlöst ältande av information som redan var bekant från båda serierna. Den drivande kraften är att hitta Monas försvunna dotter, men slutet lämnar efter en bitter, meningslös smak i min mun.

Blood Canticle är lite av en besvikelse och jag är så glad att serien inte slutade med denna.

betyg2

Andra böcker i serien

Interview With the Vampire

The Vampire Lestat

Queen of the Damned

The Tale of the Body Thief

Memnoch the Devil (recension)

The Vampire Armand (recension)

Merrick (recension)

Blood and Gold (recension)

Blackwood Farm

Blood Canticle

Prince Lestat

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Veckans skörd #93

Postat den fredag 3 april 2015 av C.R.M. Nilsson

Denna vecka har jag fått hem två recensionsexemplar från Hoi förlag. Två olika, men lika intressanta, titlar som det ska bli kul att sätta tänderna i. Den första som kom hem till mig var denna:

en dröm från att dö

En dröm från att dö av Emelie Kalén Loxi handlar om psykisk ohälsa hos två ungdomar och vintern då deras liv tog en oväntad vändning. Om hur vuxenvärlden försöker att hjälpa, men att det ändå blir fel. Om längtan efter både sig själv och den stora kärleken. Så beskrivs den på baksidan och jag har varit nyfiken på den sedan författaren började följa mig på twitter. Psykisk ohälsa är ju intressant både utifrån egna erfarenheter och det område jag studerar inom, så det ska bli väldigt spännande att läsa denna debut.

Den andra som följde var denna:

natten jag dog

Natten jag dog av Peter Erik Du Rietz fastnade jag för på grund av att Caroline L. Jensen är blurbad på den och beskriver den som att den liknar klassiska storheter och Anne Rice. Så här står det på baksidan:

Carl Cronhammer, medlem av ett litet och löst sammansatt sällskap vars ursprung och historia har gått förlorade, förmedlar en fasansfull men spännande berättelse om sitt liv i formen av en historisk resa, ett äventyr i fästningsstaden Göteborg och svunna tiders Köpenhamn, men också i vikingarnas Normandiet och 1700-talets London.

Det ska bli väldigt spännande att ge sig i kast med den. Nu har jag i alla fall läsordningen säkrad ett tag framöver.

Publicerat i läsning | Etiketter | 4 kommentarer

Erotique av Michelle Olley

Postat den torsdag 2 april 2015 av C.R.M. Nilsson

erotique

Redaktör: Michelle Olley
Förlag: Carlton Books (2011)
Antal sidor: 223 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus

I Erotique skildrar Michelle Olley den erotiska konstens historia från Kama Sutra och framåt, även om tonvikten ligger på konst från 1900- och 2000-tal. Det rör sig från Picassos explicita sexuella skisser till 1960-talets pinuppor till verk som använder nya medier. Urvalet är generöst med erotiska illustrationer, pinuppor, det surrealistiska och seriekonst, såväl som målningar, skulpturer och grafisk design. Innehållet vittnar om mänsklig sexualitet och kreativitet.

I olika former av samlingar med erotiskt innehåll finns det alltid en blandning av sådant som tilltalar och sådant som förskräcker. Det ska vara så, tycker jag. Det ska få en att stanna upp och tänka på vad en själv tar för givet vad det gäller sex och sexualitet. Med detta i åtanke så är Erotique lyckad och Olley skriver insiktsfullt i inledningen till varje nytt kapitel om den tid som hon nu har valt att skildra i bild.

Erotique blandar det som är andlöst vackert, såsom en av målningarna under den franska romantiken, till det lite mer groteska, såsom H. R. Gigers mer mekaniska bilder där människa och maskin tycks smälta samman. Som ni märker är det inte allt jag gillar i Erotique, till exempel så fyller tidigare nämnda Gigers bilder mig med obehag. Lite märkliga och underligt obehagliga finner jag även Judy Chicagos surrealistiska teckningar där könsorgan har blivit växtliknande, där det ser ut som en köttätande blomma slukar en kuk. Men fastän jag inte gillar allt, så uppskattar jag att få se och ta del för hur sexualitet kan ta sig olika uttryck. Det är fascinerande. Det enda jag har svårt att svälja är Allen Jones bilder där han har förvandlat kvinnor till möbler. Dessa berör mig väldigt illa.

Givetvis finns det mycket som jag tycker om i Erotique också. Kanske har jag nämnt det tidigare, men jag är svag för pinupkonst och då blir genast Gil Elvgren och Olivia de Berardinis favoriter. Brian Viveros bilder är lite oroande, men så slående vackert utförda att jag fastnar för dem varje gång jag bläddrar i Erotique. Likaså omslagets bild är väldigt fin och den är gjord av Sorayama.

Kanske är det jag uppskattar med Erotique mest är nog bredden. Det växlar från explicit till lite mer oskyldigt antytt, från BDSM till vaniljsex, och det är mycket som ges uttryck för. Teckningsstilarna varierar också otroligt mycket. Lite trist är det att det åter är kvinnokroppen som nästan uteslutande står i centrum, även om den är väldigt vacker. Men manskroppar kan vara erotiska också och det är alldeles för sällan som dessa får utrymme i bild.

Erotique är en väldigt bred samling med erotisk konst som garanterat innehåller något som kittlar och tilltalar och något som varje person upplever är stötande. Den ruskar om och tvingar betraktaren att tänka.

betyg3

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar